Att få dra in krispig höstluft i lungorna och gå på knastrig grusväg




Räkna tillbaka fem måndagar från idag och man landar på min första arbetsdag efter en sommarlovslång semester. Det känns oerhört längesedan, både själva semestern och den där första arbetsdagen. Det har hänt massor på de här veckorna. Jag har ansvarat för att fylla våra Söderortstidningar med relevant innehåll, bollat idéer och upplägg med alla fina kolleger som skriver, fotar och gör filmer och fått dra i en massa andra grejer som hör en redaktion till. 
Jag jobbar just nu inte alls som reporter. Det är både bra och dåligt men jag trivs i den roll jag har just nu och ser också mycket framemot den jag kommer att ha framöver. Vi håller på att organisera om och saker och ting kommer att bli tydligare under de närmaste veckorna. 

För att återknyta till den där semestern. Om det är något jag saknar (utöver frihet och sovmorgnar) så är det att vara ute i naturen. Att få blicka ut över en åker och få dra in krispig höstluft i lungorna och gå på knastrig grusväg. Promenera ner till sjön. Tälja lite. Såga lite. Kanske plocka några lingon. 
En sådan fond gör det så mycket lättare att slappna av och få vila en stund från allt som rusar på. 
En del klarar det där bra i stan. Jag klarar det ibland. Om jag ska behålla hälsan måste jag nog hitta ett bestående sätt att nå avslappning i vardagen. Det får bli höstens utmaning till mig själv. 

❤️


Tänk att man skulle få ett sådant här barn, som åker till skolan på skateboard. Ibland är det svindlande att tänka på hur omöjligt det kändes för några år sedan. Och lika svindlande är det att tänka på hur det kan se ut om några år framåt i tiden.

Jag gör vad jag kan för att vara närvarande i stunden och verkligen ta in när sådant här händer. Ibland går det bra, ibland mindre bra. Anteckningar som denna är ett sätt att få upplevelser att fastna lite bättre. 

När min dotter rullade till skolan på sin skateboard, en måndagsmorgon i september. Det är värt att minnas. 

Hon blev arg på vägen, men bara lite. Och hon gav inte upp. 

Det var en fin stund.

Ett kul simpass!

Jag var på min crawlkurs för andra gången i dag. Det var faktiskt skitkul. Jag blev trött i kroppen, kände att det mesta gick bättre än förra gången och fick beröm. Det var glädjande, för efter förra söndagen var jag skeptisk till upplägget. Vi körde sockerbiten (en längs benspark liggandes på mage, en på sidan, en på rygg, en på andra sidan - allt utan att använda armarna), undervattenssimning 25 meter samt träning i andning i jämn takt. 
Vi har egentligen inte börjat använda armarna än men när vi fick simma några längder på valfritt sätt passade jag på. Jag har ingen aning om hur ett perfekt armtag ska utföras med vinklar och allt men helt fel ute kan jag inte vara. För när jag efter lektionen frågade coach Micaela vad hon tyckte jag skulle träna på om jag drar och simmar något i veckan sa hon: "Du gör jättefina armar så ligg och nöt på det". 
Vilken grej! 
Nu känner jag peppen igen.

Gårdsloppis

Folket i bananhusen går ut på gården idag och kränger iväg en massa bra men använda grejer som inte längre behövs. Själv säljer jag två barnkullar för 50 spänn styck. Sjukt billigt. Men eftersom vi är på Södermalm är det ändå svårt att få iväg dem. Mitt i allt kommer kustbevakningen med ett stort skepp och spanar.

Aussie Gold Diggers

Det är fredag eftermiddag och middagen är handlad och ungarna är hämtade och den sista pingen i messengertråden på jobbet är besvarad. Det är som att dra ur en propp. Att få lägga sig ner och dåsa bort en stund är höjden av njutning. 

Idag satt jag i soffan framför tv:n en hel timme bara för att jag hade tid. Fastnade i en kanal som är en kopia av Discovery och tittade på Aussie Gold Diggers. Ett program om australiska guldletare. Upplägget var detsamma som Ice Road Truckers, Moonshiners eller något annat av de där nature reality-programmen och det funkar alldeles utmärkt. 

Blev själv lite sugen på att ta ett stort lån, köpa en dryblower och köra rakt ut i bushen med en baklastare. Eller inte. Jag skulle vara helt okej på att gå runt med metalldetektor men att svetsa ihop trasiga traktorer och laga sandrensarmaskiner, not so good. Och varmt är det. Typ 40 grader. 

Nej jag skiter i det.



Crawlkurs here I come

Imorgon ska jag börja på en crawlkurs! Det var efter sommarens swimrun med Daniel som jag fick feeling och drabbades av en längtan efter att kunna frisimma fort och långt. Så innan jag hann ånga mig hade jag tryckt på "bekräfta köp" och är nu anmäld till en åtta gånger lång simkurs i Polisens IF:s regi på Eriksdalsbadet. Det ska fan bli skitkul. Det var åratal sedan jag hade en stående tid för något som bara är mitt. Söndagkvällar är dessutom en mycket bra tid i en tajt familjevardag. Jag har till och med läst all info så långt i förväg att jag hunnit skaffa mig det jag behöver. Det vill säga badmössa, simglasögon och simfötter. Ja, man ska ha simfötter. 

---

I övrigt har jag sedan länge lämnat sommarens #torplife. Inte rent tidsmässigt, då handlar det bara om tre veckor, men mentalt. Efter två veckors jobb är det nu workmode som gäller. Så är det, vare sig jag vill eller inte. Apropå jobbet är det något annat nu än det var när jag lämnade i inför semester. Då var jag i huvudsak reporter, nu tillförordnad nyhetschef (en av flera). Det betyder att jag under ett par månader framåt har ansvaret för att sätta ihop smakfulla papperstidningar i Söderort  utöver att driva trafik till StockholmDirekt.se.

Det är ovant, ansträngande men också kul. Tack vare fantastiska kolleger är det betydligt lättare än vad jag trott. Big ups till alla er! 

---

Det ser tyvärr ut att dröja några helger innan jag kommer ut till torpet igen. Dels har vi en del inplanerade saker att göra här hemma framöver, dels saknar vi för närvarande bil. Jag och Helene avslutade nämligen årets #torplife med att smälla med ett rådjur eller om det var en hjort. På Hållstavägen i skyningen sa det bara "dunk" och så var halva fronten intryckt som en demolerad ölburk. Lyckligtvis blev det bara plåtskador så vi kunde köra hem men bilen är på verkstad ett tag till. Det stackars djuret såg vi inte röken av men det satt päls kvar på bilen. Vi ringde polisen och gjorde allt man skulle, knöt en plastpåse på närmsta stolpe och blev lovade att det skulle komma jägare och döda det förmodligen mycket skadade djuret. Vi var skakis när vi körde vidare men vi kom hem i alla fall. Barnen var inte med just då och lika bra var nog det.

---

Om bara några timmar ska jag gå upp igen så jag slutar nu. Jag har bestämt mig för att se McGregor – Mayweather och om jag ska klara det bör väl klockan ringa någon gång vid 04.15. Jag vet inte vem jag ska hålla på riktigt men underhållande lär det bli oavsett. Att döma av oddsen på Unibet vinner Mayweather.

Sleep tight.

På återhörande.

Det var skönt i vattnet och det var lugn i själen. Jag stannar lite vid det.

Det har gått två veckor sedan jag bloggade sist. Då var det några dagar kvar på semestern och jag var i Småland och klippte en häck.

Sedan dess har jag börjar jobba igen, ungarna är tillbaka i skolan och det vardagliga livet har rullat på i typ en vecka.

Det känns som det var längesedan jag var i Småland.

Tiden är märklig. Som en mystisk resväska. Varje dag fyller man den med saker där varje enskilt pryl har en konstig form vilket gör det svårt att stänga den. När locket väl är på ställer man in den i ett förråd – där det redan står tusentals likadana väskor i samma färg. Det går knappt att minnas vad man fyllde den senaste med. Innan man sätter igång dock kan det ofta kännas omöjligt. ”Inte en chans att jag får ner allt det där.”

Jag hade faktiskt en plan när jag hämtade barnen på skolan i dag. Gå hem och sätta fart på en gryta för att sedan springa ner till Årstaviken och ta ett dopp. Efteråt: hem till färdig middag. 

Och tänk. Det blev som jag planerat. Det var skönt i vattnet, barnen var glada (de fick till och med sig en kompis) och det var lugn i själen.

Jag stannar lite vid det. 


Klippte en häck i Småland och fyndade en boxartröja



För några dagar sedan fick jag en sådan där minnesbild på Facebook. Det var en selfie. Jag stod på svärmors tomt med en häcksax i handen. Idag gjorde samma sak. Det blev bra den här gången också. Och jag fick typ ett träningspass. Testa att stå på en stege och sträcka fram en elektrisk såg på raka armar och sedan göra en svepande rörelse. Det tar i axlarna kan jag säga. 
De fick jobba lite mer när jag tog ungarna ner till stranden. Vattnet var rekordvarmt så jag passade på att simma en bit. 
En ny tröja har jag skaffat också. En gammal härlig Everlast-tisha. Boxarmärket. Den kostade 10 kronor på Röda Korsets loppis. That's what I call a fynd. 
Imorgon drar jag och Helene till Stockholm. 
På måndag börjar det vanliga igen.