Leif-Ivan ringde upp från Florida

Vi fick ett tips om att entreprenören Leif-Ivan Karlsson som vi intervjuade i höstas konkat med syfte att bli av med personalen. För en gångs skull visade sig att det var exakt så.

Leif-Ivan Karlsson ringde själv upp från Florida och talade om hur det låg till. Artikeln går att läsa här.

###

Det här dagliga bloggandet har lett till att jag letat runt lite mer än vanligt för att hitta andra notoriska skribenter. Rasmus Elfton (en före detta bloggare på Södermalmsnytt) till exempel har en tjusig liten pjäs här.

### 

Och så var det det här med vintern som kom tillbaka med besked. I morse mötte jag en lastbil som stod och snurrade på Jägargatan på väg upp till Södersjukhus-bygget.



Det fina bara fortsatte

Efter en stressig arbetsdag är det inte alltid etta på listan att skynda sig hem för att laga middag åt barnen (efter att ha hetshandlat någonstans på halva vägen).

I dag blev det så där som det blir ibland att man bestämmer sig för att gå från jobbet senast klockan 17 och sedan kvart i händer något som tvingar en att stanna till klockan halv sex.

Jag skulle handla middag och sedan laga den tills alla barn kom hem från träning och annat. Det blev ju skitstressigt såklart. Men jag hann. Och till skillnad från många andra tillfällen under sådana omständigheter blev jag glad när ungarna väl var hemma.

Jag smällde ihop en enkel rätt baserad på lika delar spaghetti, rester och halvfabrikat OCH VAD HÄNDER!? Dotter säger spontant "det var jättegott".

Och det fina bara fortsatte. Sonen gjorde läxan utan tjat (nästan). Mycket koncentrerat och med glädje! 

Det är viktigt att komma ihåg sådant här. Det är därför jag skriver ner det. Det är de där små grejerna som man ofta inte lägger någon större vikt vid för att man är ouppmärksam, stressad eller bara trött - som kan göra hela skillnaden mellan bra och dåligt.

Tack barn.

###

Det var punschrullens dag i dag. Å vad vi mös på jobbet. Särskilt Håkan. 

###

Och vintern kom tillbaka. Å vad jag mös när jag cyklade till jobbet (inte).

###

Imorgon är det 8 mars. Det märks på en rad ställen i stan.




En hård arbetsdag

Det började med en pressträff i ett industriområde i Solna. Moderaterna presenterar miljardsatsning på tunnelbanan, stod det i mejlet jag fick morgonen. Jag har bott i Västra skogen och hängde en del i Solna för sådär tio-femton år sedan men i dag var första gången jag besökte Blåkulla.

På pressträffen var det Kristoffer Tamsons (M), Irene Svenonius (M) och Pehr Granfalk (M) som pratade. De tvåmförstnämnda har jag träffat en massa gånger men Granfalk var första gången. Jag träffade Leif Oldenburg också. En kollega inom Direktpress-familjen som jobbar på Vi i Solna. Honom hade jag bara sett på Facebook tidigare. Gav intryck av att vara en lokalreporter av den gamla skolan. Har järnkoll på folk och platser men skulle aldrig ta med en laptop. 

Dagen fortsatte med jobb på redaktionen fram till klockan 16. Då var det dags att dra till stadshuset. Skrev tre artiklar därifrån och sedan åkte jag hem, utpumpad.



Efter apokalypsen


Det ödsligaste som finns är tomma nöjesfält. Platser som är byggda för att sjuda av människor men som står stängda. Vi har ju varit på Kolmården i helgen och entré till djurparken ingick i hotellvistelsen. Det var lite djur framme.

Röd panda till exempel. Och tigrar och mulåsnor. Men berg- och dalbanan, karusellerna, glasskioskerna... post-apokalyptisk känsla. 

###


Den här boken lånade Micke ut efter att han lånat Fear and loathing in Las Vegas av mig. Den har legat på sängborden hur länge som helst men först nu har jag börjat läsa den. En av de första noir-deckarna sägs det. Verkar rimligt. Den är från 1978 och är mörk. Har läst några kapitel och jag gillar det. 

###

Imorgon är det KF-måndag. En helafton i stadshuset. 
Det blir vad det blir. Brukar alltid bli något. 

Kolmården – världens långsammaste

Sista helgen på sportlovet. Ungarna har varit lediga hela veckan, inte vi vuxna. 

Vi drar till Kolmården för ett dygn med alla på samma ställe. Djurpark, bad, hotell. Allt off season. Det är bättre än högsäsong. 
Servicepersonalen är långsam. Det går långsamt att få nycklar till rummet. Det går långsamt att hämta väskor och betala. Det kanske är det här som är relax, tänker jag. 
När det vankas middagsbuffé är det kö. Inte till maten utan för att komma in i den gigantiska matsalen. Väl inne finns det hur mycket plats som helst! 
Relax, som sagt. Blir väl jobbigt för personalen annars. 
Men maten är anpassad för barn och de äter och det är ju det viktigaste. För som alla föräldrar vet så blir allt roligare om barnen äter och så där. 
Jag har vart här en gång tidigare. På konferens med mitt första jobb, som elevassistent åt funktionshindrade. 
Det var ett bra jobb. Och det var första gången jag var på konferens. 

Imorgon är det frukostbuffé. 




Doften av mopedålder

Det är något visst med dofter. De kan skicka en tillbaka i tiden. Jag var med om det idag. För en stund sedan bara. 

En mycket specifik doft som jag först upplevde i en av bodarna när jag var tonåring och bodde på landet. Den dök upp igen. Oklart varför. Jag brukade vara där i boden och meka med min moped. Trimma den. Men mest laga den. Jag hade köpt den av Jessicas storebror Niklas och den var sliten som fan men huj vad den gick att trimma. 

Det blev en hel del lagande. Och eftersom jag alltid hade ont om pengar gällde det att vara kreativ. Mats som var den bäste på att meka (och vars far var lärare på fordonsteknisk) lärde mig att man kan göra nya packningar av gamla mjölkpaket. De gick sönder hela tiden eftersom vi skruvade av cylindrarna så ofta. Det gällde att klippa ut rätt form och sedan varmköra motorn försiktigt så att plasten på mjölkpaketspappret liksom smälte ihop med kartongen. Det var svårt att inte bli för ivrig. 

Hursomhelst, den doft jag kände idag var densamma som den av smält mjölkkartongsplast i en bod på landet. Kanske en av de bästa dofterna jag känt.





På besök i Solariesolna

Solarier brukar ligga i källarlokaler på mindre gator. I Solna finns två stora solarier mitt i centrum. Jag tänker på det konstiga i det varje gång jag är där. Jag trodde ingen förutom body builders solade längre. Men i Solna älskar de det. 

Till slut kom jag på varför. Sol-na. 

Jag åker till Sol-na en gång i veckan med ungarna. De har simskola där. Läraren drar dåliga skämt. Förra gången sa han att han skulle skjuta var tionde barn för att öka deras motivation. Inget av barnen fattade det skojiga. Idag bad han föräldrarna om ursäkt. 


Att fostra barn till rekorderliga människor

Jag tänker en hel del på hur man gör det. Efter att ha lyssnat på Birgitta Ohlssons "Duktiga flickors revansch" och efter att ha läst den här artikeln tänker jag på det ännu mer än vanligt. 

Enligt min egna bedömning är jag inte överbeskyddande. Men ställer jag rimliga krav? Lär jag dem att tackla livets svårigheter? 

Kommer mina barn att bli människor som vill sträva efter något? Som är beredda att kämpa det de känner är rätt?

När jag läste den här intervjun med läraren Karin Nygårds idag kände jag igen mig. Kanske inte för att jag går runt och bär på en oro för mina barns skolgång eller för att jag känner ett behov av att lägga mig i allt hela tiden, utan snarare för att den miljö som beskrivs är den miljö mina barn vistas i. Stockholms innerstad. Medelklass. Engagerade akademikerföräldrar. 

Som Karin Nygårds säger. Kanske är mycket vunnet för alla parter om vi bara spänner av lite. 

Eller som tolvåringen här hemma säger: Take a chill pill. 


Dags att steppa upp bloggandet

Imorgon börjar årets blogg 100. Utmaningen som går ut på att blogga minst en gång om dagen under ett hundra dagar i följd. 

Jag blir glad varje gång den där loggan dyker upp på Fredrik Wass facebook någon gång i slutet av februari. 
Utmaningen är en uppmuntran. Även om jag aldrig haft några större läsarskaror gör sammanhanget att det känns roligare än annars att fylla ens personliga utrymmet på internet med nytt innehåll. 
Jag har försökt två år tidigare och nästan klarat det. Nu är det tredje gången gillt. Om jag ska vara helt ärlig var jag först tveksam till att vara med. 
Det finns så mycket viktiga saker att säga i vår tid och varför ska jag då lägga tid på en blogg som väl närmast kan beskrivas som en dagboksblogg? Mer genomarbetade texter hinner jag inte med. Jag skriver hela dagarna på jobbet så när det är slut finns inte mycket kraft kvar. 
Men kanske finns en poäng med det allra enklaste också. Det kan vara inspirerande att få kika in i andras vardagliga liv. Och det kan vara roligt att berätta om det. Jag fokuserar på det senare. 
Så länge blogg 100 känns kul är jag med. Det står ju vem som helst fritt att inte läsa. Vi behöver mer kul. Fight for your right to party så att säga. 
Nu kör vi!

Kort lov

Har tagit ett par dagar ledigt. Det är sportlov och ungarna gillar det. Imorgon ska jag ta den äldsta till Västerås och äventyrsbad.