En fest att minnas










"Å vilken bra fest det blev", var det sista yngsta sonen sa innan han somnade lååångt efter midnatt mot söndag. 
Han har rätt. Det blev succé. Vädret, maten på Julita värdshus (självaste Tommy Myllimäki var på plats i köket) och efterföljande logfest på torpet. Vi hyrde en buss för att transportera gästerna mellan adresserna. En stor buss. Bara en sådan sak. 
Helene glänste hela kvällen och vuxna och barn och en hund ömsom hängde ute, spelade rundpingis, dansade och blandade drinkar i västra Sörmlands snyggaste barskåp.  
Det här var första gången som mina föräldrar och syskon träffade Helenes släkt och mixen föll väl ut. 
Det var många barn med och de hade kanske roligast av alla. Springa fram och tillbaka bland en massa glada människor, in och ut in och ut.  Och leka med jämnåriga (och en hund) samt plocka hur mycket läsk och snacks man vill, ja då blir det kul. Jag minns själv hur jag som barn tyckte det var roligt med stora vuxenfester på det sättet. Mona och Christer hade en midsommarfest i slutet av åttiotalet som jag har sådana ögonblicksbilder ifrån. 
När jag tidigt på söndagsmorgonen gick och plockade bland glas och skräp uppe på logen slog det mig att jag och Helene nu fixat just en sådan där fest i en lada som jag tidigare drömt om. 
Kanske orkar vi göra det igen någon gång. 

PS. För fler bilder se #helfest på Insta. 



Luften känns krispigare och är extra kryddad med frihetskänslor

Öppna landskap. Uttrycket går ju knappt att använda sedan Uffe Lundell approprierade det för sisådär 60 år sedan men ibland är det bäst. Att ha öppna landskap omkring sig vidgar inte bara vyerna utan lirkar också upp någonting inom mig. Kanske inte genom att jag tänker så mycket klokare tankar här än någon annanstans, snarare att luften känns krispigare och är extra kryddad med frihetskänslor. 
Att springa bland raps och vetefält kan vara oändligt tröttsamt eftersom det händer så lite runtomkring en, samtidigt ger det en maximal injektion av de där öppna landskapens krafter. 
Kolla in himlarna!






Han och jag gjorde alla de där stora sakerna tillsammans och sedan hände en massa grejer

En av mina allra bästa vänner har varit på besök på torpet och det var fantastiskt. I det här fallet är det en mycket stor händelse. Vissa möter lite motstånd i livet, andra möter allt möjligt om man säger. 
Det är en speciell känsla att inte ha träffats på flera år och direkt känna sig hemma när man väl ses igen. 
Han och jag gjorde alla de där stora sakerna tillsammans och sedan hände en massa grejer.
Att få ses igen.. Det gör mig SÅ GLAD!

Det kanske helt enkelt är rätt att börja använda termen "vi män"



Helene och jag hade en kväll för oss själva nyligen. Vi åt enkel vuxenmat, drack bubbel och pratade istört i flera timmar. Alla med barn vet att det är en stor grej. Efter att tag halkade vi in på jämställdhet, feminism och patriarkatet. 
Hur vi beter oss. Vad vi gör och säger och definierar oss själva. Viktigt och intressant. Ett ämne jag rekommenderar alla att prata mer om. 
Diskussionen böljade fram och tillbaka. Vi är överens om grundsatsen att vi lever i en patriarkal värld och att det är dåligt (för både pojkar, flickor, män och kvinnor) men jag började tänka om kring en grej. Jag har alltid värjt mig från att använda uttrycket "vi män" som ett sätt att referera till mig själv och det jag är. Enligt mig brukar termen "vi män" endast användas av män som tycker det är bra med traditionella könsroller, att män bör vara män och kvinnor kvinnor ni vet. Jag tycker också att det är svårt att använda ett sådant uttryck eftersom jag ser de styrande manliga maktstrukturerna som något dåligt. Att då referera till "oss män" blir som att sätta på sig den härskande gruppens dräkt och försvarar den! 
Men några saker min fru sa gjorde att jag kanske börjar agera annorlunda. Till exempel sa hon något i stil med att det är ett privilegium att kunna välja bort kollektivet, att kvinnor typ alltid blir gruppen kvinnor. 
Hon sa också något i stil med att om det ska bli ändring när det gäller mäns beteende (läs våld mot kvinnor, sexuella övergrepp, våldtäkter) så kanske det inte skadar om några av "oss män" höjer rösten och börjar prata om manligheten – genom att fronta just kollektivet män. Att ta oss själva som exempel istället för att intellektualisera om manligheten och dess normer på ett avpersonifierat och distanserar sätt. Vi män är kött och blod. Människor som gör egna val. Varför låta the douchebags definiera oss män när vi kan vara med och göra det bättre?
Det kanske helt enkelt är rätt att börja använda termen "vi män". 
Jag testar här och nu:
Vi män tycker att jämställdhet och lika lön för lika arbete är en självklarhet och att sexuell frihet och trygghet ska gälla alla. Att flickor och pojkar ska växa upp utan att tvingas in i begränsande könsmallar. Och att det är vi som måste visa genom ord och handling vad vi tycker. 

Ja, det känns inte så dumt. 

Jag har blivit med i ett swimrun-team!




Detta roliga hände idag, helt oväntat. Min gamla kompis Daniel hörde av sig och frågade om jag ville tävla i par med honom på Katrineholm Swimrun i början av augusti. Självklart ville jag det. Daniel är grym. Både som person och som atlet. Han är idrottsman på riktigt, utbildad hälsocoach och mångårig triatlet. Det är en ära att få teama upp med honom och jag känner mig genast mycket peppad på att träna järnet kommande veckor. Det går ju inte att vara i lag med Daniel och tappa orken.
Loppet består av 10 kilometer löpning varvat med sju olika simsträckor. Springa, simma, springa, simma och så vidare. 
När jag var nere med familjen vid sjön idag passade jag på att öva lite på min dåliga crawl-stil. Vi får se om jag klarar att crawla på tävling. Och kanske att jag borde skaffa mig en våtdräkt. Jag har ju gjort en swimrun förut, en inofficiell och våghalsig variant då jag och Calle simmade över Aspen efter att ha sprungit till andra sidan och den gången frös jag som en hund och kom upp ut vattnet lika skakig som en svårt Parkinson-sjuk person. Jag hade ingen våtdräkt då. 
Katrineholm Swimrun är ju en ordnad tillställning och sträckorna att simma betydligt kortare, men ändå. Det är inte kul att frysa. 
Vi får se om jag orkar hålla på med materialfix. 

Jag har nu ett mål med sommarens löpning. Det var längesedan jag kände sådan träningspepp! Om någon av er som läser det här har användbara tips – ös på i kommentarsfältet. Vad ska jag träna särskilt på? Måste jag ha badmössa? Vilket är det vanligaste rookie-misstaget?

Att snickra




Varje hammarslag på stämjärnet känns både i öronen och i händerna. Jag har hittat en trasig rubank och använder järnet till att slå försänkningar i den planka jag också hittat. Det ska bli en bänk. Man kan aldrig få för många bänkar. Att snickra, tälja, bygga grejer med händerna ger en ro i sinnet som få andra saker. Det är under sådana stunder jag brukar planera framåt eller lösa problem. Det är sådant här som bara finns i mitt liv på somrarna. Det är ovärderligt. 

Det blev midnatt

Mathias och dotter tittade förbi. Och sedan Patrik och Maja med barn. Vi lagade lunch och jag diskade. Lyssnade på 2 Chainz ett par låtar och lyfte några hantlar upp och ner upp och ner. Det blåste och blev ruggigt men sedan kom solen. Jag gjorde lasagne och Helene kom hem. Det blev kväll. Det blev midnatt. Tankar kom och gick.

Föräldraseger



Fattar ni hur svårt det är att få med alla ungar på samma sak. Det är svårt. Extra svårt är när man jobbar med stora åldersskillnader. 
Och om man har semester och vistas ute på landet och rids av den där medelklassiga inställningen att skärmtid ska begränsas, ja då är det till att anstränga sig. För det är ansträngande. Men det kan löna sig. 
Idag har jag lyckats lite med det där. 
Först fick jag med mig alla fyra (storson med kompis och tvillingarna) ut i skogen för att kunna bygga ett nytt fotbollsmål. Det var efter frukost (vid lunchtid) och bra väder och därför lätt att säga nej till alla skärmar. Alla fyra hängde med på grejen DIREKT! (En vägrade lite först men bet ihop på grund av grupptrycket god bless). 
När vi är ute i skogen erbjuder sig de två stora helt självmant att lära de två mindre att spela ett av sina appspel. Det är väldigt ovanligt. Det brukar vara typ krig mellan lag tonåring och lag lågstadiet. Jag sket i att det handlade om digitala nöjen och uppmuntrade initiativet och sa "bra då kan ni göra det när jag cyklar till affären och handlar till middag". 
När jag senare kom tillbaka fick jag ut alla igen för att leka Burken (eller Dunken som andra säger). En sjukt analog lek. Alla var på! 
Fantastiskt! (Jag tjatade kanske lite men på ett smart sätt, det är hela skillnaden. Och det är det där smarta man inte orkar när man är trött och sliten).
Vi höll på så länge att ungarna helt tappade koll på klockan och jag med och middagen blev sen men alla var glada och hade knappt tänkt på att de sprungit runt en lång stund. (Att leka med barn kan ju vara det tråkigaste ever men det här var genuint roligt).
Sedan spelade alla fyra appspel tillsammans igen i flera timmar. Tillsammans! 
Mer vänner än vad barnen varit idag var längesedan. 
Föräldraseger!
Nu är jag helt slut.