Vitlöksdoften!

Jag åt en ledsam lunchlåda på jobbet idag. Pasta med halvfabrikatsfalafel. Enbart.

Supertrist. Ändå blev det en upplevelse som satt kvar länge. Jättelänge. 

På ett dåligt sätt. 

De där bollarna innehåller nämligen en liten men väldigt distinkt variant av vitlök. Jag själv tänkte inte på det. Jag är uppvuxen på vitlök. Åt snabbt för att kunna gå vidare i livet liksom. 

En hel eftermiddag och kväll senare säger min hustru att jag går runt med en aura av inte så angenäm doft. 

– Du luktar sjukt mycket vitlök! 

Så sa hon. 

– Vad har du gjort? sa hon också och tog avstånd. 

Jag letade frenetiskt i minnet efter marinerade vitlöksklyftor, röda döden eller indiska grytor. 

Passerade havremjölk med flingor, och femton koppar kaffe innan jag kom ihåg lunchlådan. 

De där små djävulska bollarna!

Nu ligger jag i sängen och kan inte sluta tänka på hur min nya odör ska försvinna. 

Jag äter ju massor av vitlök men effekterna har aldrig levererats till mig på detta brutala sätt. 

Hur gör man? Växer det bort?


Så bra är Niklas Orrenius bok "Skotten i Köpenhamn"

Jag läste ut Skotten i Köpenhamn av Niklas Orrenius idag. Den får fem Bic-pennor av fem möjliga. En mycket intressant och lärorik berättelse om Lars Vilks och rondellhundens svallvågor. Om IS-krigare i Sverige, om rasism, islamofobi, Sverigedemokraterna, Danmark, yttrandefrihet och konst. En samtidsskildring som likt Vilks själv vägrar ge några entydiga svar. 

Efter att ha läst ut boken slår det mig att den bästa sammanfattningen av vad Vilks egentligen är är ordet störig. Störig och fascinerande. 

Boken lämnar mig med ett större intresse för yttrandefrihetsdiskussionen än vad jag hade innan jag började läsa. Jag tar det som en bra grej.

Orrenius berättarstil är som alltid en fröjd. Fängslande och kryddad med väl valda detaljer.


Ett dygns frånvaro


Vi kom inte iväg fredag efter jobbet. Inte lördag morgon heller. Men efter lunch satt vi i bilen, redo för ett dygns frånvaro. 
Som ofta annars känns det som en stor ansträngning att packa bilen och komma iväg men väl framme är det värt allt tidigare ståhej. 
Den sista biten grusväg sköljer bort det sista av jobbresterna och annat skräp som legat kvar och tagit plats i huvudet trots att det är helg. Den här platsen är så förknippad med ledighet och lugn att det nästan omedelbart händer någonting i mig när jag kommer hit. 
Jag börjar tänka på andra saker, längta efter andra saker och göra andra saker. Ibland har jag svårt att förstå att jag kan trivas så bra i stan som jag ändå gör. 
Jag går ut i vedboden och känner att jag verkligen skulle vilja ha en klyvyxa. 

Jag förstår att folk stannar utanför vårt kontor och tar bilder

Det finns inte lika många rosa körsbärsblommor här som i Kungsan, men de är lika fina. Det kan ge en lite tröst sådär. att sitta där under en stund på lunchen och bara fylla blicken med rosa fluff. 

Jag har tänkt på behovet av tröst de senaste dagarna. Mycket på grund av att mina barn behöver olika typer av tröst helt tiden. De slår sig, de är oroliga för någonting, de tycker att livet är orättvist. Tårarna sprutar och rösten skär sig. Tänk om man som vuxen skulle ge efter lite mer på samma sätt. Skulle det också leda till att vi gav varandra mer tröst?

Jag tvekar. 

Men tröst är ju skönt. Ibland vill man bara ha lite tröst i största allmänhet.