Så var det att springa Lidingöloppet (det är inte jobbigare än maran)


Alla som är lite inne på löpning har någon gång hört andra prata om Lidingöloppet. Det är ett par påståenden som brukar dyka upp varje gång:
1. "Lidingöloppet är värre än maran".
2. "Du tycker det gått bra i två mil sedan kommer Abborrbacken... 

Nu har jag själv sprungit Lidingö (och har tidigare sprungit Stockholm marathon) och kan säga att det första inte alls stämmer. Lidingö är 30 km långt. Mer än en mil kortare än marans 4,2. Lidingö är mycket lättare. Att man springer på skogsvägar där det går upp och ner hela tiden gör Lidingö till ett av de roligaste loppen jag sprungit. Och när det är roligt blir det lättare. Maran är ju ett djävulskt enformigt stadslopp i jämförelse. 
När det gäller abborrbacken är den brant och lång men vi pratar ju knappast ett flera hundra meter högt grustag. Visst är den jobbig men jag hade räknat med värre. Jag hade väntat mig något i stil med att springa uppföra Hammarbybackens slalombacke. 

Hur var upplevelsen som helhet då? Mycket bra! Arrangemanget var proffsigt (även om det är en jävla bit (1,5 km) att gå mellan Lidingövallen där man lämnar väskor och hämtar nummerlappar till själva starten. Banan är varierande och mycket fin. Bästa avsnittet är det som löper längs med vattnet.
Jag sprang utan musik idag och saknade det aldrig. Det är också ett gott betyg. 
 
Tyvärr var det mycket trångt under HELA loppet. På andra lopp brukar alltid släppa efter cirka en halvmil men inte idag. Jag vet inte hur många gånger jag råkade stöta till någon annan eller fick någons armbåge i sidan. Jag hamnade visserligen i den allra sista startgruppen och sprang om folk under hela sträckan men jag vet inte om det var så mycket bättre i motionärsgrupper som startade tidigare. Jag hörde flera löpare som pratade om trängseln efteråt. 

Roligast var att "vinna" över den man med gul IK Gnosjö-väst som jag hade ofrivilligt följe med hela vägen. Vi sprang om varandra under i stort sett hela loppet men på upploppet tog jag honom. Jag hade hört hans röst i tre mil och hunnit blir rätt trött på hans ropande om att hålla till höger. Till en början skrek han "håll höger" vilket ju är rimligt om det är trångt. Det är kutym att högerfil är långsammare och vänster snabbare. Men efter ett tag orkade han inte säga hela utan skrek bara "höger". Vilket ju blev lite konstigt eftersom han kom älgande på vänster. Han flåsade som ett ånglok redan efter en halvmil men jävlar vad seg han var. Varje raksträcka och nedförsbacke sprang han om mig och i varje uppförsbacke sprang jag om honom. När han kom upp jämsides på upploppet passade jag på att utmana honom. "Okej vem vinner?" och tog i mitt sista. 
Han sa "nä du får ta det" och orkade inte springa om. 
Bakom mållinjen tackade jag honom för min tid (som blev mycket bättre än jag räknat med). "Om du inte hade stressat på mig hela loppet hade jag aldrig sprungit så här fort", sa jag och skakade hans hand. 
"Ja vi följdes åt. Då var det ju alltid till någon nytta", sa han. 

I mål #lidingöloppet

Posted by Andreas Jennische on Saturday, September 23, 2017


Sedan tryckte jag i mig en banan, två bullar, ett gäng muggar med saft och en kopp kaffe och åkte hem. 

Vi får se om det blir något nästa år. 

Sluttid: 2:35:36

Att få dra in krispig höstluft i lungorna och gå på knastrig grusväg




Räkna tillbaka fem måndagar från idag och man landar på min första arbetsdag efter en sommarlovslång semester. Det känns oerhört längesedan, både själva semestern och den där första arbetsdagen. Det har hänt massor på de här veckorna. Jag har ansvarat för att fylla våra Söderortstidningar med relevant innehåll, bollat idéer och upplägg med alla fina kolleger som skriver, fotar och gör filmer och fått dra i en massa andra grejer som hör en redaktion till. 
Jag jobbar just nu inte alls som reporter. Det är både bra och dåligt men jag trivs i den roll jag har just nu och ser också mycket framemot den jag kommer att ha framöver. Vi håller på att organisera om och saker och ting kommer att bli tydligare under de närmaste veckorna. 

För att återknyta till den där semestern. Om det är något jag saknar (utöver frihet och sovmorgnar) så är det att vara ute i naturen. Att få blicka ut över en åker och få dra in krispig höstluft i lungorna och gå på knastrig grusväg. Promenera ner till sjön. Tälja lite. Såga lite. Kanske plocka några lingon. 
En sådan fond gör det så mycket lättare att slappna av och få vila en stund från allt som rusar på. 
En del klarar det där bra i stan. Jag klarar det ibland. Om jag ska behålla hälsan måste jag nog hitta ett bestående sätt att nå avslappning i vardagen. Det får bli höstens utmaning till mig själv. 

❤️


Tänk att man skulle få ett sådant här barn, som åker till skolan på skateboard. Ibland är det svindlande att tänka på hur omöjligt det kändes för några år sedan. Och lika svindlande är det att tänka på hur det kan se ut om några år framåt i tiden.

Jag gör vad jag kan för att vara närvarande i stunden och verkligen ta in när sådant här händer. Ibland går det bra, ibland mindre bra. Anteckningar som denna är ett sätt att få upplevelser att fastna lite bättre. 

När min dotter rullade till skolan på sin skateboard, en måndagsmorgon i september. Det är värt att minnas. 

Hon blev arg på vägen, men bara lite. Och hon gav inte upp. 

Det var en fin stund.

Aussie Gold Diggers

Det är fredag eftermiddag och middagen är handlad och ungarna är hämtade och den sista pingen i messengertråden på jobbet är besvarad. Det är som att dra ur en propp. Att få lägga sig ner och dåsa bort en stund är höjden av njutning. 

Idag satt jag i soffan framför tv:n en hel timme bara för att jag hade tid. Fastnade i en kanal som är en kopia av Discovery och tittade på Aussie Gold Diggers. Ett program om australiska guldletare. Upplägget var detsamma som Ice Road Truckers, Moonshiners eller något annat av de där nature reality-programmen och det funkar alldeles utmärkt. 

Blev själv lite sugen på att ta ett stort lån, köpa en dryblower och köra rakt ut i bushen med en baklastare. Eller inte. Jag skulle vara helt okej på att gå runt med metalldetektor men att svetsa ihop trasiga traktorer och laga sandrensarmaskiner, not so good. Och varmt är det. Typ 40 grader. 

Nej jag skiter i det.



En ny vänster testas downtown


Stockholm ska bli en bättre cykelstad. Det är det miljöpartistiska borgarrådet Daniel Helldéns stora projekt. Innan det blir val igen vill han hinna med så mycket som möjligt.

I dag invigdes ett litet men effektivt (kanske) projekt mitt i City. Där testat ett nytt sätt att påbjuda säker vänstersväng för cyklister. Jag drog till korsningen Kungsgatan/Sveavägen tidigt i morse och tog ett snack med projektledaren Catarina Nilsson på trafikkontoret. Mannen till höger heter Ulf och är konsult. 

Catarina var trevlig och svarade bra på allt. Jag skrev en kort grej och gjorde en liten film som ni kan SE HÄR.

###

Imorgon är det sista dagen med #kaffemaskinen på jobbet. Den ska ersättas. Varken jag eller Micke är på plats på redaktionen så Henrik har lovat att sända live på Facebook. Det finns anledning att tro att det inte kommer att bli något men hoppat är starkt. 

Som Johann skrev i specialtråden här nedan: sorgeperioden är inledd. RIP #kaffemaskinen

### 

Olle Castelius, mångårig reporter på Aftonbladet och sedermera pressis på en rad ställen, är inte längre min Facebook-vän på grund av allt tjat om #kaffemaskinen. Vissa saker har ett högre pris än andra. Och vissa kan aldrig ha ett för högt. 

ALARM! Får detta mejl. "Hej alla kaffedrickare, Nu på fredag så kommer våra kaffemaskiner att ersättas med nya och fräscha maskiner, det innebär att under ett par timmar så får ni härda ut." Per Brandt

Posted by Andreas Jennische on Wednesday, May 10, 2017

Jag förstår att folk stannar utanför vårt kontor och tar bilder

Det finns inte lika många rosa körsbärsblommor här som i Kungsan, men de är lika fina. Det kan ge en lite tröst sådär. att sitta där under en stund på lunchen och bara fylla blicken med rosa fluff. 

Jag har tänkt på behovet av tröst de senaste dagarna. Mycket på grund av att mina barn behöver olika typer av tröst helt tiden. De slår sig, de är oroliga för någonting, de tycker att livet är orättvist. Tårarna sprutar och rösten skär sig. Tänk om man som vuxen skulle ge efter lite mer på samma sätt. Skulle det också leda till att vi gav varandra mer tröst?

Jag tvekar. 

Men tröst är ju skönt. Ibland vill man bara ha lite tröst i största allmänhet.



Så här var Stockholm för mig i dag

Jag åker inte tunnelbana så ofta längre eftersom jag som regel klarar mig med cykel. Och så fort det krävs snabba insatser på jobbet som inbegriper förflyttning är cykel snabbast. 

Efter jobbet drog jag utanför tullarna för att ta sonen till simskola i Solna. Efteråt käkade vi sushi och passerade en miljard solarier. Är det så simpelt att det hänger ihop med namnet eller älskar Solnaborna verkligen att sola?

###

Det brann på Östgötagatan i går och jag cyklade förbi där i morse. Det ser inte särskilt dramatiskt ut på bild så här ett dygn efteråt men det verkade inte ha varit särskilt lugnt när det väl brann. 

## 

En framåtblick. Imorgon bitti publiceras en artikel av mig som handlar om Apples planer på en ny butik i Kungsträdgården.