En vän från förr

Nere vid stranden idag träffade jag Maria. Stoffes syrra som hon var förr. Det var säkert femton år sedan sist eller så. Ett mycket trevligt återseende. Vi pratade en stund. Stod några minuter i sanden och gick igenom tiden efter gymnasiet. Tänk vad fort det går ändå, att berätta det viktigaste.  


Min 39-årsdag i sex bilder

Det var bara jag som skulle upp tidigt och jobba. Satt för första gången i mitt liv på balkongen för att äta frukost. 
På jobbet var det ovanligt uppsluppet och klämdagsvibb. Zacke körde på. 

Jag lämnade redaktionen 15.30. Klockan 17.25 var jag här. 

Vi drog till stranden på en gång. A var mest glad för all god mat vi skulle äta sedan.

Vi hade ju bommat att köpa grillkol men vi fyllde på med vedstickor. Hej vad det brann.


Denna födelsedagspresent = ❤️❤️❤️







Hjärtat flyger

Vilken försmak på sommaren. Det var korts på till frukost. 
Jag har ont i kroppen efter att ha kört med trimmer (en klimatovänlig bensinare men oj huj vad den går), klippt gräs och byggt ihop studsmattan. 

Jag och Hedda tog årets första dopp och det var förvånande bra temperatur.  

Ungarna har bråkat med varandra som vilddjur men kvällen blev en pärla. 
Vi bar möbler till baksidan och grillade i kvällssolen. 

Soundtrack: Les Big Byrd och Sleaford Mods

Fotboll 

Frukost

Promenad till sjön

Jag


Helene 

Ett dygns frånvaro


Vi kom inte iväg fredag efter jobbet. Inte lördag morgon heller. Men efter lunch satt vi i bilen, redo för ett dygns frånvaro. 
Som ofta annars känns det som en stor ansträngning att packa bilen och komma iväg men väl framme är det värt allt tidigare ståhej. 
Den sista biten grusväg sköljer bort det sista av jobbresterna och annat skräp som legat kvar och tagit plats i huvudet trots att det är helg. Den här platsen är så förknippad med ledighet och lugn att det nästan omedelbart händer någonting i mig när jag kommer hit. 
Jag börjar tänka på andra saker, längta efter andra saker och göra andra saker. Ibland har jag svårt att förstå att jag kan trivas så bra i stan som jag ändå gör. 
Jag går ut i vedboden och känner att jag verkligen skulle vilja ha en klyvyxa. 

Jag hade förberett mig på att tappa kontrollen men så här... nej det var oväntat

Jag var faktiskt lite nervös tidigare i veckan. Skulle gästerna ha trevligt? Skulle de gilla upplägget? Skulle pappa bli glad? Skulle alltid fungera rent praktiskt? Har vi glömt något väsentligt?

Jag och mina systrar bestämde för cirka två månader sedan att att ordna fest för pappa på hans 70-årsdag – utan att säga något till honom och utan att dra in morsan. Det sistnämnda var viktigt. Om hon invigdes skulle det bli hon som fick dra det tunga lasset. 

WhatsApp-tråden som jag och syrrorna haft... ja det såg lite darrigt ut ett tag men så här en dag efteråt – vilken succé det blev. Så skönt. Allt blev bra. Och vi själva hann dessutom ha trevligt. 

Pappa blev rörd till tårar och gästerna tackade för en fantastisk fest. Själv bölade jag som ett barn när jag skulle hålla tal. Det bara knöt sig så fort jag ställde mig upp och tittade på pappa. Jag hade förberett mig på att tappa kontrollen men så här... nej det var oväntat. Fick hålla tag i stolsryggen framför mig och bara andas flera gånger. 

Jag förlorade en hel del retoriska poänger på vägen men tog igen det med desto mer känsla. Huvudpoängen gick fram tror jag. Av reaktionerna att döma var det ett lyckat tal. Jag kommer knappt ihåg något av det själv. 

Idag är jag helt slut. Och glad. Utöver festen med allt som hör till så hann vi hänga några timmar på torpet också. Vi stannade till där idag på väg hem. Grillade, gungade, sågade ner några pinnar och satt i solen. Den värmde. Jag hade gjort mycket för att kunna checka ut från jobbet redan nu och bara stanna kvar.

#torplife will rise again!