Att få dra in krispig höstluft i lungorna och gå på knastrig grusväg




Räkna tillbaka fem måndagar från idag och man landar på min första arbetsdag efter en sommarlovslång semester. Det känns oerhört längesedan, både själva semestern och den där första arbetsdagen. Det har hänt massor på de här veckorna. Jag har ansvarat för att fylla våra Söderortstidningar med relevant innehåll, bollat idéer och upplägg med alla fina kolleger som skriver, fotar och gör filmer och fått dra i en massa andra grejer som hör en redaktion till. 
Jag jobbar just nu inte alls som reporter. Det är både bra och dåligt men jag trivs i den roll jag har just nu och ser också mycket framemot den jag kommer att ha framöver. Vi håller på att organisera om och saker och ting kommer att bli tydligare under de närmaste veckorna. 

För att återknyta till den där semestern. Om det är något jag saknar (utöver frihet och sovmorgnar) så är det att vara ute i naturen. Att få blicka ut över en åker och få dra in krispig höstluft i lungorna och gå på knastrig grusväg. Promenera ner till sjön. Tälja lite. Såga lite. Kanske plocka några lingon. 
En sådan fond gör det så mycket lättare att slappna av och få vila en stund från allt som rusar på. 
En del klarar det där bra i stan. Jag klarar det ibland. Om jag ska behålla hälsan måste jag nog hitta ett bestående sätt att nå avslappning i vardagen. Det får bli höstens utmaning till mig själv. 

❤️


Tänk att man skulle få ett sådant här barn, som åker till skolan på skateboard. Ibland är det svindlande att tänka på hur omöjligt det kändes för några år sedan. Och lika svindlande är det att tänka på hur det kan se ut om några år framåt i tiden.

Jag gör vad jag kan för att vara närvarande i stunden och verkligen ta in när sådant här händer. Ibland går det bra, ibland mindre bra. Anteckningar som denna är ett sätt att få upplevelser att fastna lite bättre. 

När min dotter rullade till skolan på sin skateboard, en måndagsmorgon i september. Det är värt att minnas. 

Hon blev arg på vägen, men bara lite. Och hon gav inte upp. 

Det var en fin stund.

Aussie Gold Diggers

Det är fredag eftermiddag och middagen är handlad och ungarna är hämtade och den sista pingen i messengertråden på jobbet är besvarad. Det är som att dra ur en propp. Att få lägga sig ner och dåsa bort en stund är höjden av njutning. 

Idag satt jag i soffan framför tv:n en hel timme bara för att jag hade tid. Fastnade i en kanal som är en kopia av Discovery och tittade på Aussie Gold Diggers. Ett program om australiska guldletare. Upplägget var detsamma som Ice Road Truckers, Moonshiners eller något annat av de där nature reality-programmen och det funkar alldeles utmärkt. 

Blev själv lite sugen på att ta ett stort lån, köpa en dryblower och köra rakt ut i bushen med en baklastare. Eller inte. Jag skulle vara helt okej på att gå runt med metalldetektor men att svetsa ihop trasiga traktorer och laga sandrensarmaskiner, not so good. Och varmt är det. Typ 40 grader. 

Nej jag skiter i det.



En ny vänster testas downtown


Stockholm ska bli en bättre cykelstad. Det är det miljöpartistiska borgarrådet Daniel Helldéns stora projekt. Innan det blir val igen vill han hinna med så mycket som möjligt.

I dag invigdes ett litet men effektivt (kanske) projekt mitt i City. Där testat ett nytt sätt att påbjuda säker vänstersväng för cyklister. Jag drog till korsningen Kungsgatan/Sveavägen tidigt i morse och tog ett snack med projektledaren Catarina Nilsson på trafikkontoret. Mannen till höger heter Ulf och är konsult. 

Catarina var trevlig och svarade bra på allt. Jag skrev en kort grej och gjorde en liten film som ni kan SE HÄR.

###

Imorgon är det sista dagen med #kaffemaskinen på jobbet. Den ska ersättas. Varken jag eller Micke är på plats på redaktionen så Henrik har lovat att sända live på Facebook. Det finns anledning att tro att det inte kommer att bli något men hoppat är starkt. 

Som Johann skrev i specialtråden här nedan: sorgeperioden är inledd. RIP #kaffemaskinen

### 

Olle Castelius, mångårig reporter på Aftonbladet och sedermera pressis på en rad ställen, är inte längre min Facebook-vän på grund av allt tjat om #kaffemaskinen. Vissa saker har ett högre pris än andra. Och vissa kan aldrig ha ett för högt. 

ALARM! Får detta mejl. "Hej alla kaffedrickare, Nu på fredag så kommer våra kaffemaskiner att ersättas med nya och fräscha maskiner, det innebär att under ett par timmar så får ni härda ut." Per Brandt

Posted by Andreas Jennische on Wednesday, May 10, 2017

Jag förstår att folk stannar utanför vårt kontor och tar bilder

Det finns inte lika många rosa körsbärsblommor här som i Kungsan, men de är lika fina. Det kan ge en lite tröst sådär. att sitta där under en stund på lunchen och bara fylla blicken med rosa fluff. 

Jag har tänkt på behovet av tröst de senaste dagarna. Mycket på grund av att mina barn behöver olika typer av tröst helt tiden. De slår sig, de är oroliga för någonting, de tycker att livet är orättvist. Tårarna sprutar och rösten skär sig. Tänk om man som vuxen skulle ge efter lite mer på samma sätt. Skulle det också leda till att vi gav varandra mer tröst?

Jag tvekar. 

Men tröst är ju skönt. Ibland vill man bara ha lite tröst i största allmänhet.



Så här var Stockholm för mig i dag

Jag åker inte tunnelbana så ofta längre eftersom jag som regel klarar mig med cykel. Och så fort det krävs snabba insatser på jobbet som inbegriper förflyttning är cykel snabbast. 

Efter jobbet drog jag utanför tullarna för att ta sonen till simskola i Solna. Efteråt käkade vi sushi och passerade en miljard solarier. Är det så simpelt att det hänger ihop med namnet eller älskar Solnaborna verkligen att sola?

###

Det brann på Östgötagatan i går och jag cyklade förbi där i morse. Det ser inte särskilt dramatiskt ut på bild så här ett dygn efteråt men det verkade inte ha varit särskilt lugnt när det väl brann. 

## 

En framåtblick. Imorgon bitti publiceras en artikel av mig som handlar om Apples planer på en ny butik i Kungsträdgården.

Mitt i allt är det mycket lätt att känna en starkare kärlek till Stockholm än någonsin tidigare

Det är så oerhört sorgligt. Människor har dött. Mitt i Stockholm. En av dem är ett barn som var på väg hem från skolan. Jag har sett den där fruktansvärda filmen inifrån en butik som inte visar något detaljerat men som ändå beskriver allt. Ena sekunden en vanlig fredagseftermiddag på Stockholms största shoppinggata, den andra ett skrikande helvete. Jag kan inte få den bilden ur huvudet. 

Jag var i City igår eftermiddag efter att dådet blivit jämnt och jag jobbade. Jag försökte komma nära Åhléns och se med egna ögon hur där såg ut. Jag kom inte närmare än till Sergelgatan. Där var avspärrat och alla butiker runtomkring höll på att stänga. Det var mycket folk i rörelse och allmän förvirring. Precis vid uppgången från Plattan stod en polis med svarta kläder och hjälm och skrek: "Gå härifrån. Undvik folksamlingar. Det är pågående terror".

Jag fortsatte runt kvarteret. Jag var där i tjänsten, försöka ta bilder och röster för att kunna berätta om det som pågick. Folk rörde sig planlöst, ömsom nyfikna, ömsom rädda. 
Avspärrningarna utökades och jag insåg att jag inte skulle kunna se själva platsen. 

Jag fick löpande information från redaktionen om att det eventuellt hände andra otäcka saker i andra delar av stan (visar sig senare vara enbart rykte) och folk jag pratade med på gatan hade hört samma sak. Känslan jag bar med mig var att något fortfarande höll på att hända. Att det var allvar. I närheten av Hötorget mötte  jag en förskolegrupp på väg hem från en utflykt, kanske ett teater- eller museibesök. Barnen tittade sig nyfiket och samtidigt otroligt omkring. En flicka sa "oj titta där" och pekade på brandbilar och poliser längre ner på gatan. Det högg till i min mage. Jag visste att en granne hämtat hem mina barn från skolan men det finns så många andra barn. 

Utanför Gallerians entré mot Hamngatan stannade jag ett tag. Där stod en samling människor som försökte se ner mot Drottninggatan över Sergels torg. Där stod också Daniel Alling, Sveriges Radios reporter och en reporter från TV4. Alling gjorde för övrigt ett mästerligt jobb under hela kvällen med direktrapportering från olika delar av centrala stan. 
När jag stod där fanns en grupp män intill mig som stod lutade över en mobiltelefon. Ett vittne hade varit i en restaurang i närheten av Åhlens när allt hände och hade tagit en bild på gatan utanför. Det var en av de vidrigaste bilder jag sett. Den visade en kropp. Det räcker så. 

En stund senare stod jag längre ner på Hamngatan när en piket med poliser stannade på gatan. En av dem tog fram en megafon och sa: "Gå hem. Vi ska tömma City. Tunnelbanan står stilla. GÅ hem!"

Jag började röra mig hemåt efter ett tag. Snackade med folk som promenerade hemåt över Kungsan och vidare söderut. En man skulle till Skogås. Han hoppades bli hämtad med bil utanför tullarna. En annan skulle till Gullmars där han hoppades kunna ta en buss. En äldre kvinna traskade lugnt framåt och rökte en cigarett. Hon hade inte hört någonting om vad som har hänt men visste att tunnelbanan stod stilla. En lastbil har kört på människor och kraschat in i Åhlens, sa jag. Jag minns inte vad hon svarade men hon mottog beskedet med stort lugn. Terror någonting, mumlade hon och vek av mot Kungsträdgårdsgatan. 

Ett lämmeltåg av människor, det är den bästa beskrivningen, tågade hem över broarna vid Slussen. Götgatsbacken var mörk av folk. På Hornsgatan stannade jag och pratade med Röda korset som ställt fram ett litet bord med kaffe, te, vatten och bananer på trottoaren. Inne i deras lokal fanns krisstödjare, stolar att vila på och laddare till mobilen. 
"Vi vet att folk behöver vatten, något varmt att dricka eller bara få sitta ner och prata lite", sa verksamhetschefen. 

Jag kom hem. Hämtade barnen hos grannen. De hade tittat på film och käkat chips. Ovetande om allt som hänt några kilometer därifrån. Jag lagade sen middag. Min fru kom hem. Jag ringde min bonusson. Jag, mina nära och kära och kolleger klarade oss bra. Vi hade tur. Det fyller mig med stora känslor. Samtidigt kommer jag hela tiden tillbaka till hemskare tankar. Jag tänker på de drabbade deras anhöriga, på föräldrarna till den flicka som var på väg hem från skolan. 
På alla som sprang för sina liv och som fick uppleva sådant ingen ska behöva uppleva. 

Det är många som gjort stordåd för att lidandet ska bli så litet som möjligt. Poliser, sjukvårdspersonal, frivilligarbetare och vanliga stockholmare. Mitt i allt är det mycket lätt känna en starkare kärlek till Stockholm än någonsin tidigare. 

Hårdaste bilen

Min kollega Zacharias Källdén tog den här bilden tidigare idag. Han skickade den till mig och jag hade tur att få tag på rätt person direkt. 

Det är värt att läsa bakgrundshistorien. 

Stockholm är vackert. Ibland måste man byta vy för att se det bara. Stannade till på Blasieholmskajen i morse för att försöka få en bild av hur Nobel Center kommer att kännas. Det är ju omöjligt att avgöra. Vyn dock:

Den här veckan är fan hård. Imorgon är det fredag och det är ju bra men först ska den jobbas igenom. Puh.