Crawlkurs here I come

Imorgon ska jag börja på en crawlkurs! Det var efter sommarens swimrun med Daniel som jag fick feeling och drabbades av en längtan efter att kunna frisimma fort och långt. Så innan jag hann ånga mig hade jag tryckt på "bekräfta köp" och är nu anmäld till en åtta gånger lång simkurs i Polisens IF:s regi på Eriksdalsbadet. Det ska fan bli skitkul. Det var åratal sedan jag hade en stående tid för något som bara är mitt. Söndagkvällar är dessutom en mycket bra tid i en tajt familjevardag. Jag har till och med läst all info så långt i förväg att jag hunnit skaffa mig det jag behöver. Det vill säga badmössa, simglasögon och simfötter. Ja, man ska ha simfötter. 

---

I övrigt har jag sedan länge lämnat sommarens #torplife. Inte rent tidsmässigt, då handlar det bara om tre veckor, men mentalt. Efter två veckors jobb är det nu workmode som gäller. Så är det, vare sig jag vill eller inte. Apropå jobbet är det något annat nu än det var när jag lämnade i inför semester. Då var jag i huvudsak reporter, nu tillförordnad nyhetschef (en av flera). Det betyder att jag under ett par månader framåt har ansvaret för att sätta ihop smakfulla papperstidningar i Söderort  utöver att driva trafik till StockholmDirekt.se.

Det är ovant, ansträngande men också kul. Tack vare fantastiska kolleger är det betydligt lättare än vad jag trott. Big ups till alla er! 

---

Det ser tyvärr ut att dröja några helger innan jag kommer ut till torpet igen. Dels har vi en del inplanerade saker att göra här hemma framöver, dels saknar vi för närvarande bil. Jag och Helene avslutade nämligen årets #torplife med att smälla med ett rådjur eller om det var en hjort. På Hållstavägen i skyningen sa det bara "dunk" och så var halva fronten intryckt som en demolerad ölburk. Lyckligtvis blev det bara plåtskador så vi kunde köra hem men bilen är på verkstad ett tag till. Det stackars djuret såg vi inte röken av men det satt päls kvar på bilen. Vi ringde polisen och gjorde allt man skulle, knöt en plastpåse på närmsta stolpe och blev lovade att det skulle komma jägare och döda det förmodligen mycket skadade djuret. Vi var skakis när vi körde vidare men vi kom hem i alla fall. Barnen var inte med just då och lika bra var nog det.

---

Om bara några timmar ska jag gå upp igen så jag slutar nu. Jag har bestämt mig för att se McGregor – Mayweather och om jag ska klara det bör väl klockan ringa någon gång vid 04.15. Jag vet inte vem jag ska hålla på riktigt men underhållande lär det bli oavsett. Att döma av oddsen på Unibet vinner Mayweather.

Sleep tight.

På återhörande.

Långa blogginlägget om dagens swimrun (och en massa bilder)


Jag har redan skrivit en massa på Facebook och Instagram om dagens Katrineholm Swimrun så om du känner att du fått veta vad du vill veta redan, sluta läs nu. Här går jag djupare in på saken och sätter lite fler ord på upplevelsen. 
Det har varit en fantastisk rolig dag. När jag skriver det här har jag ett sådant där skönt "surr" i kroppen som alla som tagit i ordentligt någon gång känner igen. Surret sitter inte bara i benen som efter löpning utan i hela kroppen. Kanske allra mest i axlar och armar. 
Jag har aldrig simmat så mycket crawl på så kort tid som idag. Min lagkamrat Daniel "Dala" Eriksson och jag sa till varandra en stund före start att vi inte skulle sikta på placering utan bara gå in för att ha kul. Det var på allvar, men kom att ändra sig lite under själva loppet. Bara någon minut innan start sa Dala att vi åtminstone borde ställa oss i främre delen av klungan eftersom vi är hyfsade löpare båda två – och loppet börjar med löpning en bit. 
Sagt och gjort. Starten gick och vi satte fart. Kroppen kändes seg som kola. Jag sa inget men usch vad det var surt att springa. Jag fick kämpa mentalt för att hålla jämna steg. 

Sedan var det dags för första simningen. 

Efter att ha träningssprungit banan en gång för två veckor sedan ungefär (min första kontakt med swimrun någonsin) har jag tränat på att kunna crawla längre sträckor när tillfälle har givits. Jag har inte besökt någon simhall eller så utan passat på när jag ändå varit nere med ungarna vid sjön. Det har glädjande nog gjort skillnad. 

Första simningen gick betydligt bättre än sist. Jag fick inte panik, kunde andas och tack vare mina nya simglasögon kunde jag både hålla koll på min lagkamrat och se vart jag skulle. Jag hade en näsklämma också. Det var en jäkla tur att den inte var viktigt för mig. Efter halva första simningen fick Dala (som har stort behov av näsklämma) en spark i ansiktet och tappade sin. Jag sträckte honom min och vi kunde köra på. En väldig massa folk simmade om oss där i vattnet men efter en kort stunds löpning igen visade det sig att vi låg trea! Hur det gått till fattade jag aldrig riktigt. Vi hade sprungit om en del par men aldrig att jag trodde att vi skulle ha hamnat så långt fram. 

Nu hade mina ben också vaknat och löpningen kändes bättre. Dala satte fart och jag hängde på – nu utan större problem. 
"Vi håller 4.30-tempo", sa Dala efter att ha kollat på klockan och jag tyckte det var sjukt snabbt. 

Andra simningen var den längsta, cirka 360 meter (den sträckan simmar man två gånger) och gick precis som på träningen bättre än den första. Det måste vara något med att man hittat någon slags känsla. Jag hann tänka under själva simningen att "det här går ju bra, det är kul". För att aldrig ha tränat ihop (mer än den där enda gången) så var jag och Dala väldigt synkade. Jag fick en kick av att ta tre simtag, andas åt vänster, ta tre simtag ändas åt höger – och få se honom i jämnhöjd mata på i samma tempo. Vi blev omsimmade men vad gjorde det när det kändes så där. Och som Dala skrev på Instagram: det vi tappade på simningen tog vi igen på löpningen. 


Känslan av att springa om flera par en bra bit in i tävlingen vägde upp känslan av att ha blivit omsimmade. Samma sak hände flera gånger. 


Vi tappade en placering och slutade som fyra! Av totalt 43 startande. Strategin att gå in och ha kul var helt rätt. Sedan skadar det inte att det händer något i oss båda när man får på sig ett nummer. 
Vi hade också ett otroligt stöd längs banan. Dala är en riktigt lokalkändis i träningskretsar och i vart och vartannat skogsparti stod folk och hejade. Och mitt eget tjatande inför loppet här på bloggen och på Facebook lockade till min stora glädje hit Kjerstin och Rolf från Västerås. Mamma och pappa var också på plats liksom Helene och barnen. 
Tack även till Mattias, Jenny, Malin, Sandra och alla andra som hejade och tog bilder. 

Det är en otroligt skön känsla att ha tagit i ordentligt och lyckats prestera något man inte trodde var möjligt. Varma applåder till arrangörerna för att ha skapat ett proffsigt kul och vänligt lopp!

Massor av fler bilder här! Bland annat en på mig och Dala precis vid målgången

Laddar med helnöt och marmeladkulor

Imorgon är det äntligen dags för Katrineholm Swimrun, 11 kilometer totalt varav 1,2 kilometer simning (uppdelat på fem sträckor). Jag är redo. Simglasögonen och näsklämman har jag inte hunnit testa men jag tänker att ingen av grejerna kan göra det svårare att simma än vad det redan är. Jag kommer att springa i mina vanliga löparskor och använda den billiga trekvartsvåtdräkt jag köpte på XXL för några veckor sedan. Jag hade tänkt gå ner till sjön och simma en bit idag men jag har varit moody och nedstämd hela dagen så det blev aldrig av. Oklart varför. Jag hanterade läget genom att snickra ihop större delen av en ny arbetsbänk i ladan samt äta en rejäl mängd choklad (Marabou helnöt ftw) och finska marmeladkulor. Nu känns det bättre. Är inställd på att ha kul imorgon och på att få dela en mäktig upplevelse med min lagkamrat Dala. 

När alla tröttnat stannade jag kvar själv en stund och lyssnade på Lana del Rey



Sol, regn, sol, regn. Det har varit en dag som gjort för att hänga på logen. Jag tog med mig ungarna. Vi spelade rundpingis (en grät och blev arg hela tiden och en var inte med alls) och det var kul en stund. Lite dart körde vi också. Och så lyssnade vi på musik. Lillsonen fick välja. Det blev Beyoncé som vanligt. 
När alla tröttnat stannade jag kvar själv en stund och lyssnade på Lana del Rey och kollade på regnet. 

Sedan kom Helene hem från en dag med ärenden i Stockholm. Hon hade bytt mina swimrun-brillor! 
Apropå det så har jag hittat en podcast som heter Swimrunpodden. Jag blev mycket entusiastisk och lyssnade igenom ett par avsnitt direkt. Tyvärr lämnar den mer att önska. De intervjuade får ingen vettig introduktion och för en novis för mig fattar jag inte alls varför jag ska intressera mig för gästen. Men Anneli Ståhl, en av två värdar, lyssnar jag gärna på. Hon har gått från att vara drogmissbrukare och svårt sjuk (helt ointresserad av träning långt upp i vuxen ålder) till att bli en ultralöpare och swimrunfantast. Hon har humor och en skön inställning till träningen. Ett tips för dig som tycker det låter lite spännande är att gå direkt på avsnitt 10 som du hittar på länk här:


Frisimmet går framåt men helv*** vilka usla glasögon jag köpt

Katrineholm Swimrun närmar sig. Jag har gjort en investering i ett par bekväma simglasögon för att slippa något av följande alternativ på söndag: 1. Tävla utan kontaktlinser. Okej i vattnet men livsfarligt under löpning i skogen. Brillor är inte att tänka på ety de inte går att förvara på bra sätt under simningen. 2. Tävla med kontaktlinser. Tvingar mig att typ blunda under simningen för att inte tappa dem.

Min beställning via Trispot.se kom idag och jag drog ner till sjön för att testa dem. Jag var mycket peppad. Men vad händer!? Innan jag ens hunnit få på mig glajjorna ordentligt så spricker ena fästet och ett av glasen trillar ur! Värdelöst skit säger jag. Måste ha fått ett måndagsexemplar. Efter det var jag så uppeldad att jag simmade tre gånger från klipporna in till stranden i ett streck. Med kontaktlinserna i. Det kanske är 250-300 meter ungefär. Jag sprang med våtdräkt ut på klipporna, hoppade i med skor och allt och simmade in till land. Det gick skitbra – trots att jag blundade mest hela tiden. Jag frisimmade hela tiden, utan att behöva ta ett enda bröstsimtag. Om jag bara hinner få tag på ett par nya brillor till söndag så kommer allt att kännas helt okej.

PS Jag finns också på Snapchat och Instagram: a_jennische

"Så här långt har jag aldrig crawlat förut – vad är det jag gett mig in på?"

Jag har begått swimrun-träning idag och känner mig trött på ett helt nytt sätt. Min team-kamrat Daniel plockade med mig in till Katrineholm där arrangörerna av Katrineholm Swimrun kör gratisträningar inför tävlingsloppet den 6 augusti. Idag var det träning på den riktiga banan. Hela banan! 11 kilometer totalt varav 1,2 kilometer simning. Och jag klarade det! Jag till och med crawlade hela vägen (med undantag för några få simtag bröstsim då jag behövde vila). Det är en bedrift jag är mycket stolt över. Som Helene frankt konstaterade, "men du kan ju knappt simma (crawla)!" Jag har inte tänkt så mycket på det men egentligen är det ju så. Jag har aldrig lärt mig ordentligt frisim. Jag är en helt oerfaren crawlare. Jag övar alltid en bit varje gång jag är vid sjön och badar men det blir ju inga sträckor att tala om. Dagens träning var därför mycket nyttig. Och i efterhand har den trots allt stärkt mitt självförtroende istället för att skjuta det i sank (tack och lov). Men på första simsträckan var det andra tankar som snurrade i mitt huvud. Efter att ha sprungit en kort bit kom första simningen. Kanske 300 meter. Jag hoppade i och satte igång. Efter kanske 100 meter undrade jag vafan jag gett mig in på. Jag crawlade på bäst jag kunde. Andas kan jag och konditionen är helt okej men orken i armarna! Not so much. Jag flåsade och var helt orytmisk. (Tyvärr är det nästintill nödvändigt att crawla eftersom man har skor på sig och det är märkligt svårt att simma bröstsim med dojor. Testa så känner du själv). 

"Det här är ju längre än jag någonsin crawlat och vi har knappt börjat. Hur har jag kunnat få för mig att jag kan det här? Vafan har jag gett mig in på", tänkte jag och såg bilder i huvudet av min sjunkande kropp. 

 Men jag bet ihop och yxade på med min usla armteknik och guppande fötter. Snett simmade jag också vilket gjorde sträckan extra lång. Men jag kom upp på andra sidan. Daniel såg oberörd ut, gav mig några uppmuntrande ord och så sprang vi igen. Övriga deltagare verkade minst lika vana som han. Efter en stund sa han: "Strax kommer den längsta simningen. Den är typ 400 meter".

 ! ! ! 

Ännu längre! 

Jag hade ju knappt klarat den kortare. 

Men det gick faktiskt. Jag crawlade hela sträckan igen (med några få undantag) och den här gången kände jag mig lugnare trots att det var längre. Det sög i armarna men jag kopplade på pannbenet och gnetade på. Det kan inte ha varit snyggt och det gick inte fort men jag kom inte på något sätt pinsamt långt efter. Och sedan rullade det på. Jag lärde mig att det finns en poäng med simglasögon (vilket jag inte har några) och att frisim gör en matt i överkroppen på ett sätt jag inte känt på länge. Löpning i våtdräkt var lättare än jag trott och skoskav klarade jag mig utan. Hela banan tog en och en halv timme. 

 Nu är jag sjuuukt trött i kroppen men glad och pigg i sinnet. Katrineholm Swimrun blir ett äventyr som heter duga och jag är glad att få vara i team med Daniel. Positivt är också att jag aldrig känt mig mer intresserad av att lära mig simma ordentligt som nu. 

Team Pepparkällan & Rökärr är igång!

Jag har blivit med i ett swimrun-team!




Detta roliga hände idag, helt oväntat. Min gamla kompis Daniel hörde av sig och frågade om jag ville tävla i par med honom på Katrineholm Swimrun i början av augusti. Självklart ville jag det. Daniel är grym. Både som person och som atlet. Han är idrottsman på riktigt, utbildad hälsocoach och mångårig triatlet. Det är en ära att få teama upp med honom och jag känner mig genast mycket peppad på att träna järnet kommande veckor. Det går ju inte att vara i lag med Daniel och tappa orken.
Loppet består av 10 kilometer löpning varvat med sju olika simsträckor. Springa, simma, springa, simma och så vidare. 
När jag var nere med familjen vid sjön idag passade jag på att öva lite på min dåliga crawl-stil. Vi får se om jag klarar att crawla på tävling. Och kanske att jag borde skaffa mig en våtdräkt. Jag har ju gjort en swimrun förut, en inofficiell och våghalsig variant då jag och Calle simmade över Aspen efter att ha sprungit till andra sidan och den gången frös jag som en hund och kom upp ut vattnet lika skakig som en svårt Parkinson-sjuk person. Jag hade ingen våtdräkt då. 
Katrineholm Swimrun är ju en ordnad tillställning och sträckorna att simma betydligt kortare, men ändå. Det är inte kul att frysa. 
Vi får se om jag orkar hålla på med materialfix. 

Jag har nu ett mål med sommarens löpning. Det var längesedan jag kände sådan träningspepp! Om någon av er som läser det här har användbara tips – ös på i kommentarsfältet. Vad ska jag träna särskilt på? Måste jag ha badmössa? Vilket är det vanligaste rookie-misstaget?