Att få dra in krispig höstluft i lungorna och gå på knastrig grusväg




Räkna tillbaka fem måndagar från idag och man landar på min första arbetsdag efter en sommarlovslång semester. Det känns oerhört längesedan, både själva semestern och den där första arbetsdagen. Det har hänt massor på de här veckorna. Jag har ansvarat för att fylla våra Söderortstidningar med relevant innehåll, bollat idéer och upplägg med alla fina kolleger som skriver, fotar och gör filmer och fått dra i en massa andra grejer som hör en redaktion till. 
Jag jobbar just nu inte alls som reporter. Det är både bra och dåligt men jag trivs i den roll jag har just nu och ser också mycket framemot den jag kommer att ha framöver. Vi håller på att organisera om och saker och ting kommer att bli tydligare under de närmaste veckorna. 

För att återknyta till den där semestern. Om det är något jag saknar (utöver frihet och sovmorgnar) så är det att vara ute i naturen. Att få blicka ut över en åker och få dra in krispig höstluft i lungorna och gå på knastrig grusväg. Promenera ner till sjön. Tälja lite. Såga lite. Kanske plocka några lingon. 
En sådan fond gör det så mycket lättare att slappna av och få vila en stund från allt som rusar på. 
En del klarar det där bra i stan. Jag klarar det ibland. Om jag ska behålla hälsan måste jag nog hitta ett bestående sätt att nå avslappning i vardagen. Det får bli höstens utmaning till mig själv. 

Crawlkurs here I come

Imorgon ska jag börja på en crawlkurs! Det var efter sommarens swimrun med Daniel som jag fick feeling och drabbades av en längtan efter att kunna frisimma fort och långt. Så innan jag hann ånga mig hade jag tryckt på "bekräfta köp" och är nu anmäld till en åtta gånger lång simkurs i Polisens IF:s regi på Eriksdalsbadet. Det ska fan bli skitkul. Det var åratal sedan jag hade en stående tid för något som bara är mitt. Söndagkvällar är dessutom en mycket bra tid i en tajt familjevardag. Jag har till och med läst all info så långt i förväg att jag hunnit skaffa mig det jag behöver. Det vill säga badmössa, simglasögon och simfötter. Ja, man ska ha simfötter. 

---

I övrigt har jag sedan länge lämnat sommarens #torplife. Inte rent tidsmässigt, då handlar det bara om tre veckor, men mentalt. Efter två veckors jobb är det nu workmode som gäller. Så är det, vare sig jag vill eller inte. Apropå jobbet är det något annat nu än det var när jag lämnade i inför semester. Då var jag i huvudsak reporter, nu tillförordnad nyhetschef (en av flera). Det betyder att jag under ett par månader framåt har ansvaret för att sätta ihop smakfulla papperstidningar i Söderort  utöver att driva trafik till StockholmDirekt.se.

Det är ovant, ansträngande men också kul. Tack vare fantastiska kolleger är det betydligt lättare än vad jag trott. Big ups till alla er! 

---

Det ser tyvärr ut att dröja några helger innan jag kommer ut till torpet igen. Dels har vi en del inplanerade saker att göra här hemma framöver, dels saknar vi för närvarande bil. Jag och Helene avslutade nämligen årets #torplife med att smälla med ett rådjur eller om det var en hjort. På Hållstavägen i skyningen sa det bara "dunk" och så var halva fronten intryckt som en demolerad ölburk. Lyckligtvis blev det bara plåtskador så vi kunde köra hem men bilen är på verkstad ett tag till. Det stackars djuret såg vi inte röken av men det satt päls kvar på bilen. Vi ringde polisen och gjorde allt man skulle, knöt en plastpåse på närmsta stolpe och blev lovade att det skulle komma jägare och döda det förmodligen mycket skadade djuret. Vi var skakis när vi körde vidare men vi kom hem i alla fall. Barnen var inte med just då och lika bra var nog det.

---

Om bara några timmar ska jag gå upp igen så jag slutar nu. Jag har bestämt mig för att se McGregor – Mayweather och om jag ska klara det bör väl klockan ringa någon gång vid 04.15. Jag vet inte vem jag ska hålla på riktigt men underhållande lär det bli oavsett. Att döma av oddsen på Unibet vinner Mayweather.

Sleep tight.

På återhörande.

Klippte en häck i Småland och fyndade en boxartröja



För några dagar sedan fick jag en sådan där minnesbild på Facebook. Det var en selfie. Jag stod på svärmors tomt med en häcksax i handen. Idag gjorde samma sak. Det blev bra den här gången också. Och jag fick typ ett träningspass. Testa att stå på en stege och sträcka fram en elektrisk såg på raka armar och sedan göra en svepande rörelse. Det tar i axlarna kan jag säga. 
De fick jobba lite mer när jag tog ungarna ner till stranden. Vattnet var rekordvarmt så jag passade på att simma en bit. 
En ny tröja har jag skaffat också. En gammal härlig Everlast-tisha. Boxarmärket. Den kostade 10 kronor på Röda Korsets loppis. That's what I call a fynd. 
Imorgon drar jag och Helene till Stockholm. 
På måndag börjar det vanliga igen.  

Så var KK-Joggen – eller tack igen för draghjälpen Dala



Jag och master coach Daniel "Dala" Eriksson.  

Mattias och master coach Daniel "Dala" Eriksson. 

Tobbe

Malin. 

Plats 70. Observera lagnamnet. 

En av årets största begivenheter i Katrineholm heter KK-Joggen. En folkfest på stan mitt i Katrineholms-Veckan. Den här grejen var helt ointressant för mig som ung, jag menar fullkomligt ointressant. Men idag är det en helt rimlig grej att gilla. Eftersom jag som vuxen kommit att gilla att springa. 
Jag hade tänkt skippa loppet i år men eftersom vi inte lämnar torpet förrän imorgon efter frukost så tänkte jag om. 

KK-Joggen är en kvartsmara (10,549 km) och jag kom in på plats 70 på tiden 44.44. 
Det blev en mycket jobbig upplevelse. Första halvan av loppet var kul, resten en pina. Eftersom jag inte springer med egen klocka brukar jag förlita mig på kilometerskyltarna. Det är 7 kilometer kvar. Springer jag för fort? Det är bara två kilometer kvar. Borde jag öka tempot? Så där brukar jag hålla på. 

Idag såg jag inte en enda kilometer skylt under hela loppet. Det gjorde det extra svårt. Särskilt eftersom starten gick i ett rasande tempo. Efter typ halva loppet var jag rejält stum i benen. Lyckligtvis fanns Rasmus Oderud aka "Skyltmannen" längs banan och gjorde vad han kunde för att heja på. SVETT ÄR RÄTT stod det den här gången. Jag fick feeling och skrek tillbaka: "Skylta snabbare! Skylta snabbare!" Andra gången jag såg honom började han springa bredvid och tjoa allt vad kunde. Tack för det Rasmus, det behövdes. 

Den verkliga räddningen stod dock min teammate från i söndags för. Jag hörde honom komma ifatt mig vid cirka åtta kilometer (han hade klocka) och sedan var han vänlig nog att lägga sig bredvid mig och peppa mig att hålla farten trots att jag var rejält jävla trött. Jag fattar att han är en omtyckt coach och tränare. "Spring vidare du, jag pallar inte", flåsade jag. Men Dala bara "nej kom igen nu, du klarar det, kämpa på, det här är bra fart, vi kommer in under 45". Och det gjorde vi. På upploppet låg Dala strax efter mig men jag hade inte mage att springa i mål före honom så precis före mållinjen stannade jag upp och släppte förbi honom. Hon kom på plats 69 och plats 70. 
Tack för hjälpen Dala! Det var en stor lycka att komma fram. 

Före, under och efter loppet såg jag en hel del kända ansikten. Jenny från klassen på gymnasiet är numera ambulanssjukvårdare. Lars, vår lärare i samhällskunskap, stod i målfållan och delade ut bananpåsar helt utan entusiasm. Han kände varken igen mig eller Dala. Anette såg jag i publiken, liksom AnnaMarvinHanna, Jenny A och kommunalrådet Göran Dahlström. Evelina och Andreas såg jag också, med en massa barn i släptåg. 
Jag hälsade på massor av folk som var med på Katrineholm Swimrun och i målfållan träffade jag TobbeMattiasRoger och Malin. 
Stjärnkocken Tommy Myllymäki slog mig med exakt 30 sekunder. 

Tack för den här gången. Nu ska jag hem och träna inför Lidingöloppet. 

Långa blogginlägget om dagens swimrun (och en massa bilder)


Jag har redan skrivit en massa på Facebook och Instagram om dagens Katrineholm Swimrun så om du känner att du fått veta vad du vill veta redan, sluta läs nu. Här går jag djupare in på saken och sätter lite fler ord på upplevelsen. 
Det har varit en fantastisk rolig dag. När jag skriver det här har jag ett sådant där skönt "surr" i kroppen som alla som tagit i ordentligt någon gång känner igen. Surret sitter inte bara i benen som efter löpning utan i hela kroppen. Kanske allra mest i axlar och armar. 
Jag har aldrig simmat så mycket crawl på så kort tid som idag. Min lagkamrat Daniel "Dala" Eriksson och jag sa till varandra en stund före start att vi inte skulle sikta på placering utan bara gå in för att ha kul. Det var på allvar, men kom att ändra sig lite under själva loppet. Bara någon minut innan start sa Dala att vi åtminstone borde ställa oss i främre delen av klungan eftersom vi är hyfsade löpare båda två – och loppet börjar med löpning en bit. 
Sagt och gjort. Starten gick och vi satte fart. Kroppen kändes seg som kola. Jag sa inget men usch vad det var surt att springa. Jag fick kämpa mentalt för att hålla jämna steg. 

Sedan var det dags för första simningen. 

Efter att ha träningssprungit banan en gång för två veckor sedan ungefär (min första kontakt med swimrun någonsin) har jag tränat på att kunna crawla längre sträckor när tillfälle har givits. Jag har inte besökt någon simhall eller så utan passat på när jag ändå varit nere med ungarna vid sjön. Det har glädjande nog gjort skillnad. 

Första simningen gick betydligt bättre än sist. Jag fick inte panik, kunde andas och tack vare mina nya simglasögon kunde jag både hålla koll på min lagkamrat och se vart jag skulle. Jag hade en näsklämma också. Det var en jäkla tur att den inte var viktigt för mig. Efter halva första simningen fick Dala (som har stort behov av näsklämma) en spark i ansiktet och tappade sin. Jag sträckte honom min och vi kunde köra på. En väldig massa folk simmade om oss där i vattnet men efter en kort stunds löpning igen visade det sig att vi låg trea! Hur det gått till fattade jag aldrig riktigt. Vi hade sprungit om en del par men aldrig att jag trodde att vi skulle ha hamnat så långt fram. 

Nu hade mina ben också vaknat och löpningen kändes bättre. Dala satte fart och jag hängde på – nu utan större problem. 
"Vi håller 4.30-tempo", sa Dala efter att ha kollat på klockan och jag tyckte det var sjukt snabbt. 

Andra simningen var den längsta, cirka 360 meter (den sträckan simmar man två gånger) och gick precis som på träningen bättre än den första. Det måste vara något med att man hittat någon slags känsla. Jag hann tänka under själva simningen att "det här går ju bra, det är kul". För att aldrig ha tränat ihop (mer än den där enda gången) så var jag och Dala väldigt synkade. Jag fick en kick av att ta tre simtag, andas åt vänster, ta tre simtag ändas åt höger – och få se honom i jämnhöjd mata på i samma tempo. Vi blev omsimmade men vad gjorde det när det kändes så där. Och som Dala skrev på Instagram: det vi tappade på simningen tog vi igen på löpningen. 


Känslan av att springa om flera par en bra bit in i tävlingen vägde upp känslan av att ha blivit omsimmade. Samma sak hände flera gånger. 


Vi tappade en placering och slutade som fyra! Av totalt 43 startande. Strategin att gå in och ha kul var helt rätt. Sedan skadar det inte att det händer något i oss båda när man får på sig ett nummer. 
Vi hade också ett otroligt stöd längs banan. Dala är en riktigt lokalkändis i träningskretsar och i vart och vartannat skogsparti stod folk och hejade. Och mitt eget tjatande inför loppet här på bloggen och på Facebook lockade till min stora glädje hit Kjerstin och Rolf från Västerås. Mamma och pappa var också på plats liksom Helene och barnen. 
Tack även till Mattias, Jenny, Malin, Sandra och alla andra som hejade och tog bilder. 

Det är en otroligt skön känsla att ha tagit i ordentligt och lyckats prestera något man inte trodde var möjligt. Varma applåder till arrangörerna för att ha skapat ett proffsigt kul och vänligt lopp!

Massor av fler bilder här! Bland annat en på mig och Dala precis vid målgången

Laddar med helnöt och marmeladkulor

Imorgon är det äntligen dags för Katrineholm Swimrun, 11 kilometer totalt varav 1,2 kilometer simning (uppdelat på fem sträckor). Jag är redo. Simglasögonen och näsklämman har jag inte hunnit testa men jag tänker att ingen av grejerna kan göra det svårare att simma än vad det redan är. Jag kommer att springa i mina vanliga löparskor och använda den billiga trekvartsvåtdräkt jag köpte på XXL för några veckor sedan. Jag hade tänkt gå ner till sjön och simma en bit idag men jag har varit moody och nedstämd hela dagen så det blev aldrig av. Oklart varför. Jag hanterade läget genom att snickra ihop större delen av en ny arbetsbänk i ladan samt äta en rejäl mängd choklad (Marabou helnöt ftw) och finska marmeladkulor. Nu känns det bättre. Är inställd på att ha kul imorgon och på att få dela en mäktig upplevelse med min lagkamrat Dala. 

När alla tröttnat stannade jag kvar själv en stund och lyssnade på Lana del Rey



Sol, regn, sol, regn. Det har varit en dag som gjort för att hänga på logen. Jag tog med mig ungarna. Vi spelade rundpingis (en grät och blev arg hela tiden och en var inte med alls) och det var kul en stund. Lite dart körde vi också. Och så lyssnade vi på musik. Lillsonen fick välja. Det blev Beyoncé som vanligt. 
När alla tröttnat stannade jag kvar själv en stund och lyssnade på Lana del Rey och kollade på regnet. 

Sedan kom Helene hem från en dag med ärenden i Stockholm. Hon hade bytt mina swimrun-brillor! 
Apropå det så har jag hittat en podcast som heter Swimrunpodden. Jag blev mycket entusiastisk och lyssnade igenom ett par avsnitt direkt. Tyvärr lämnar den mer att önska. De intervjuade får ingen vettig introduktion och för en novis för mig fattar jag inte alls varför jag ska intressera mig för gästen. Men Anneli Ståhl, en av två värdar, lyssnar jag gärna på. Hon har gått från att vara drogmissbrukare och svårt sjuk (helt ointresserad av träning långt upp i vuxen ålder) till att bli en ultralöpare och swimrunfantast. Hon har humor och en skön inställning till träningen. Ett tips för dig som tycker det låter lite spännande är att gå direkt på avsnitt 10 som du hittar på länk här: