Föräldraseger



Fattar ni hur svårt det är att få med alla ungar på samma sak. Det är svårt. Extra svårt är när man jobbar med stora åldersskillnader. 
Och om man har semester och vistas ute på landet och rids av den där medelklassiga inställningen att skärmtid ska begränsas, ja då är det till att anstränga sig. För det är ansträngande. Men det kan löna sig. 
Idag har jag lyckats lite med det där. 
Först fick jag med mig alla fyra (storson med kompis och tvillingarna) ut i skogen för att kunna bygga ett nytt fotbollsmål. Det var efter frukost (vid lunchtid) och bra väder och därför lätt att säga nej till alla skärmar. Alla fyra hängde med på grejen DIREKT! (En vägrade lite först men bet ihop på grund av grupptrycket god bless). 
När vi är ute i skogen erbjuder sig de två stora helt självmant att lära de två mindre att spela ett av sina appspel. Det är väldigt ovanligt. Det brukar vara typ krig mellan lag tonåring och lag lågstadiet. Jag sket i att det handlade om digitala nöjen och uppmuntrade initiativet och sa "bra då kan ni göra det när jag cyklar till affären och handlar till middag". 
När jag senare kom tillbaka fick jag ut alla igen för att leka Burken (eller Dunken som andra säger). En sjukt analog lek. Alla var på! 
Fantastiskt! (Jag tjatade kanske lite men på ett smart sätt, det är hela skillnaden. Och det är det där smarta man inte orkar när man är trött och sliten).
Vi höll på så länge att ungarna helt tappade koll på klockan och jag med och middagen blev sen men alla var glada och hade knappt tänkt på att de sprungit runt en lång stund. (Att leka med barn kan ju vara det tråkigaste ever men det här var genuint roligt).
Sedan spelade alla fyra appspel tillsammans igen i flera timmar. Tillsammans! 
Mer vänner än vad barnen varit idag var längesedan. 
Föräldraseger!
Nu är jag helt slut. 

Tältning med fyra barn yes I did it

Det var bara att bita ihop. Jag hade köpt ett extra tält och sagt att vi skulle gå till sjön och campa en natt så det vara bara att göra det. Utan bil blev det en grej av att bara få alla barn att bära varsin jobbig packning. Det är inte långt att gå men det är till att gå en bit. Och väl på plats går man ju ogärna tillbaka så det var bara att planera väl. 
Allt gick över förväntan. 
Sonen fick ett utbrott direkt på grund av någon orättvisa och val av tältplats men bortsett från det 🔝
Grillade köttbullar till middag (på rågkaka) med efterrätt bestående av chips och godis (som grillades över öppen eld) var ett succérecept.
Sent kvällsbad för alla och mobilspel till småtimmarna (för de stora) gjorde inte saken sämre. 
Själv sov jag som en kratta. Jag brukar sova bra i tält men inatt vaknade jag flera gånger och hade svårt att somna om. Första gången var den värsta. Jag vakande av fågelsång och det var ljust genom tältduken och jag hoppades intensivt att klockan skulle vara åtminstone 5.30 så att det inte skulle vara helt orimligt att förbli vaken. När jag väl tog upp mobilen: 02:40!
Idag är trött. Men det var det värt. Ungarna fick ett bra minne. 


Tom Arayas skinnbrallor och sju andra viktiga punkter om Slayer på Gröna Lund

Gjorde en dygnslång paus från #torplife och åkte hem för att se Slayer på Gröna Lund. 

Eftersom Slaktarn inte kunde hänga på var min plan att lyckas sammanstråla med någon annan av alla bekanta som skulle dit. Det gick alldeles utmärkt. Håkan och jag hade en mycket trevlig kväll. Han tog dessutom en massa fina bilder varav du kan se några här på Drefvet, som för övrigt skrivit om spelningen. Som bonus hittade jag även Geniet och tillsammans förlängde vi kvällen i ett par måndagstomma barer. Jag redde ut ett par gamla skrönor om honom, och fick bland annat reda på att den som rör ett badkar inte bara var sann utan dessutom ännu roligare än versionen jag hört. Vi hade en lika otippad som bra kväll med mycket namedropping av gammalt löst folk från Katrineholm. "Det fanns rätt många speciella människor", som Geniet sammanfattade saken. Indeed. 

Slayer pratade vi inte så mycket om. Men jag ska skriva några rader om det nu. Vi kör det i åtta punkter. 
Ett: TOM ARAYAS SKINNBRALLOR! Fem plus i fulhet. Fem plus i coolhet – på Tom Araya. Lösa och slappa, tänk pyjamas. Ska prisas på alla sätt. 
Två: Kerry King. Tribaltatuering, kedjor i brallorna, V-gitarr, bockskägg och rakad skalle. Sex plus. Allt är bra med den stilen – på honom. Jag älskar folk som sportar stora tribaltatueringarna som går från armarna upp på huvudet. Tribal måste få en revival snart. Just Kings tatuering får mig att tänka på en gammal vän som heter David R så hela grejen gör mig glad. 
TreGary Holt som tagit över andragitarren efter döda Jeff Hanneman ser precis ut som Pontus i Dia Psalma! Jag skulle tro att Pontus skulle göra Slayer-jobbet minst lika bra som Gary. Bättre förmodligen. 
FyraTrummisen som inte är Dave Lombardo kunde också spela trummor. Han heter visst Paul Bostaph har jag googlat fram. Jag frågade min granne Hårdrocks-Erik som är själv är trummis om det här. Hans omdöme: Bostaph är slö. Men får för mycket skit för det. Han är bra på sitt sätt, säger Hårdrocks-Erik. Det låter rimligt alltihop. 
FemMusiken. Slayer är Slayer. Helt perfekt alltså. Och på Grönan blev det "en hitparad" som Geniet uttryckte det. Men otyget att spela en och en halv timme måste bort. Ultimata längden på en konsert med stort band är 47 minuter, en timme max. 
Sex: Publiken var ej jämställd om en säger. Men stämningen var glad och snäll. Kände igen några ansikten här och där men inte så många som jag trott. Säfström och Kling stod på Tyrolhyllan och göttade sig. 
Sju#Merchandisefail. En av de största anledningarna att gå och se Slayer är ju att få köpa en tisha. Men vad händer? Merchandisen var nerplockad när spelningen var slut! Det är ju då man vill handla. 
Åtta: Mellansnacket var minimalt. Men tre grejer fick Araya ur sig. Det är inte ordagrant men typ så här lät det:
1. Om att spela på Gröna Lund. "It's family time. Or should I be metal? It's FUCKING family time!"
2. "I feel the love man. I see a lot of love tapping (varpå Araya gjorde armbågsrörelser). We have a song about that. It's a love song about loving someone TO DEEEAAAAAATH!"
3. I slutade tackade Araya publiken och sa att det var great att avsluta turnén på "the happiest place in Sweden". 

Det jag gillar med att grilla (är allt det andra)


Var du ett sådant barn som alltid frågade vad det blir för mat och som kunde känna genuin glädje över att får höra att det skulle bli något gott? Kanske frågade du redan tidigt på dagen vad det skulle bli till middag. Om svaret var önskat blev dagen plötsligt väldigt mycket bättre på grund av att den fått något att se framemot mot. 
Jag var ett sådant barn. Men det är inget jag tänkt något vidare värst på på mycket länge. Men idag poppade det där upp i huvudet på mig. Det var något min son sa. Jag har kommit på att han är likadan. Goda matnyheter är bästa nyheter. Men frågar man honom händer det alldeles för sällan. Det är ganska mycket som inte smakar. Och det ska erkännas, det är inte alla dagar direkt jag (min fru är bättre) lägger manken till och försöka göra något utöver det vanliga. Extra god mat är roligare att bli serverad och äta än att laga. Åtminstone om det ska göras ofta. 
Men jag fattar verkligen grejen med att fråga vad det blir för middag och vänta med spänning på svaret. Eftersom det kan avgöra hur resten av dagen ska bli. För olika rätter innebär ju faktiskt helt olika saker. Om det ska grillas blir det ju ofta lite festligt till exempel. Och sådant där känner ju barn av. Jag minns det själv. När mamma och pappa hade gäster och det skulle lagas något ovanligt. Då blev det något extra. Alla vuxna var glada och det blev kul och gott och samtal om saker vuxna annars inte pratade om. Om det är så man ska tolka barnens förväntningar inför middagen är de ju helt rimliga. 

En hyllning till Anders Sundström på DN

Jag börjar med att säga att jag inte har jobbat länge på DN Sthlm. Två perioder har jag varit där som vikarierande reporter. Det är längesedan och mina erfarenheter säger förmodligen ingenting om hur det är där nu. Under den första perioden var Anders Frelin min chef (numera frilansande arkitekt och journalist), under den andra var Maria Hedlund chef (numera projektledare för SVT Forum). Under båda perioderna var jag kollega med Anders Sundström. Och härmed är vi inne på dagens ämne. Jag såg en tweet av Mats J Larsson på DN om att Sundström avtackades och det fick mig att börja tänka på vad han betytt för mig. Det är en hel del faktiskt, trots att vi inte jobbat särskilt mycket ihop. Vissa gör större intryck än andra. 
För det första: Han har varit Stockholmsreportern med stort S. 
Som ung drömde jag aldrig om att bli journalist och hade därför heller inga hjältar i skrået. Men sedan jag kommit in i yrket och med tiden etablerat mig som en journalist med bevakningsområde Stockholm så har det varit oundvikligt att inte förhålla sig till Anders Sundström. Med tiden har respekten för honom bara ökat. Han är den typen av journalist som sällan får den uppmärksamhet den förtjänar. Reportrar som kanske inte vinner fina priser, som inte är de största stilisterna men som levererar varje dag. År ut och år in. Som kan hitta nyheter i torra kommunala papper, som vet vilka lokalpolitiker som tycker vad och som på kort tid kan yxa ihop en habil nyhetsartikel om vilket knapphändigt tjänsteutlåtande som helst. Det är ett jävla harvande. Och i min värld har Anders Sundström harvat på som få.
På senare år har jag haft äran att stöta ihop med honom på presskonferenser, framförallt sådana på tema trafik, stadsbyggnad eller politik. Klassiska Stockholmsämnen alltså. Han har alltid varit lika bullrig och kärv som gladlynt. Han hörs om en säger. Mitt första intryck av honom var just det. Att han lät så förbannat. När han gjorde telefonintervjuer så dundrade det runtomkring honom. Det var väldigt lärorikt att höra honom göra telefonintervjuer på det där sättet. Höra honom ställa frågor, skratta högt och kasta in någon provocerande grej här och där. 
Det där har bidragit till att jag idag vet att:
1. Det spelar ingen roll om dina kolleger hör när du gör telefonintervjuer. Eller rättare sagt, det är bra om ni hör varandra för man kan lära sig av varandra. 
2. Om du är trevlig och tydlig kan du ställa vilka frågor som helst till vem som helst. 

En av de senaste gångerna jag träffade Anders var på invigningen av AMF:s nya citykvarter Urban Escape. Det var en långsam tillställning och vi hann prata en hel del. Vi pratade till exempel om olika mediers (våra egna framförallt) Stockholmsbevakning. DN Sthlm har mycket annat duktigt folk men att den blir fattigare utan Anders Sundström står utan tvivel. 

Jag brukade springa längs kanten på gräsmattan för att kunna vara så nära som möjligt


Jag vaknar till ljudet av en traktor. Den kör långsamt förbi på den igenväxta grusvägen utanför. Klockan är åtta men i kroppen känns det som att den är sex. Klippaggregat rister och skär när det dras över vägrenen. Traktorn är blå. När jag var barn lärde min kompis Daniel mig att  alla blåa traktorer är Volvo BM, att röda är Ford och gröna är John Deere. Hans pappa var jordbrukare och borde ju veta. Idag är det svårare eftersom det finns så många märken på marknaden. De första somrarna här på torpet köpte jag alltid magasinet Traktor Power för att återupptäcka barndomens fascination för traktorer. Det har lärt mig en hel rad tillverkare. 
Här är några:
International – brittisk traktor. Röda. Mattias en bit bort här på vägen har två. 
Steiger – amerikansk jättetraktor. Ofta ljusgröna. Tror jag sett en på väg in till Katrineholm en gång. 
Valtra – finsk traktor. En av de vanligaste numera. Blåa eller gröna eller röda. Den som väckte mig idag var en blå Valtra. 
Ferguson eller Massey-Ferguson – amerikansk. En av de första. Om du ser en sådan där gammal smal traktor utan tak är det oftast en Ferguson. 
Claas – tyskt märke. Ofta pastellfärgade. Gör också skördetröskor. Storbonden som brukade åkrarna utanför mitt barndomshem körde en Claas-tröska. 
Fendt – också tyskt. Ovanlig här. 
Ursus – polsk traktor. Den har jag bara läst om. 
Case – amerikansk. Syns ganska ofta. Uttalas kääs på sörmländska. 

Det var fest när traktorer och skördetröskor kom till åkrarna när jag var barn. Jag älskade traktorer. Det lär ha varit ett av de första orden jag lärde mig. Jag älskade formen, de stora hjulen bak och de små fram. Höjden, ljudet, kraften. Allra bäst var det när maskinerna nådde ända fram till tomtgränsen. Då brukade jag springa längs kanten på gräsmattan för att kunna vara så nära som möjligt. 
Med åren har kärleken falnat. 
Det närmsta jag kommit att köra en traktor var på Daniels pappas gård en gång när vi barn fick hjälpa till att ta hand om höet. Jag fick sitta framför pappa Janne och hålla i ratten och trycka på gaspedalen. Han berättade att en traktor har åtta växlar och jag tyckte det verkade väldigt svårt allting. Men det var en rolig dag. Vi åkte på en kärra bakom traktorn och staplade höbalar. 

Någon smart KTH-person borde hitta på en liten grunka man lägger på grillen



Anspänningen är över. Förväntningarna var höga och med tanke på det lyckades vi fint. Tvillingarnas födelsedag blev bra. 
Vi avslutade med grillmiddag och hej vad det gick. Det är tur jag har min fru som kan grilla så det blir bra mat. Det är inte min starka sida. Jag är väldigt duktig på att elda men att hantera allt när det väl ska lagas är värre. Det är väl för att jag inte är intresserad av kött. Men jag gillar ändå att grejen. När det ryker och luktar skogsbrand. När det bjussas på öl eller vin och när det bärs (!) ut möbler så alla får plats. Någon säger "glöden är alltid bäst när man grillat klart" och så är det ju. Tänk vad mycket energi som bara går upp i rök. Någon smart KTH-person borde hitta på en liten grunka som man lägger på eftervarma grillar för att ladda mobiler och elbilar. 

Kanske läge att ta det där kortet att skicka till fotoväggen på SÖS




Solen tryckte på redan vid frukost. Sedan höll den i sig. Det har varit en sådan där sommardag av bästa sort. Sen frukost, lite fix och lek vid huset, bad, cykeltur till affären för godisinköp och grillmiddag med rosé. 
Imorgon fyller tvillingarna åtta år och det betyder ju att det är åtta år sedan vi låg där på neonatalavdelningen på SÖS och allt var väldigt osäkert. Det är så lätt att glömma hur det var. Men de där veckorna på Södersjukhuset var lika omtumlande och skrämmande som de var fyllda med kärlek och hopp. Allt gick bra. Jag kommer ihåg hur jag och Helene stod vid den stora fotovägg som fanns på neo. Vi tittade på före- och efterbilder och förundrades hur barn som kommit ut som mycket för tidigt födda kattungevarianter av människobarn hade kunnat växa till sig och se ut som helt vanliga lågstadiebarn. Det ingav hopp att titta på den där fotoväggen. Om våra barn växte till sig på samma sätt skulle vi också skicka kort. Nu har våra barn gjort det. De ser också ut som vanliga lågstadiebarn. Vilken lycka att det är så. Och imorgon blir de åtta. 
Kanske läge att ta det där kortet att skicka till fotoväggen på SÖS.  

Var och varannan meter ligger de döda, överkörda, platta och torra.

Fälttordyvel heter skalbaggen. Svartblå. Äter spillning och kadaver. Vår största tordyvel. Vi läser i boken Insekter jag och barnen. Det kryllar av sådana skalbaggar på den delen av grusvägen som går under det inofficiella namnet Vintergatan eftersom där alltid är kallt. Den ligger mellan två täta skogar och när dikena är torra på andra ställen är här fullt av vatten. Tordyvlarna älskar stället. Samtidigt är det rena dödsfällan eftersom de envisas med att gå på själva vägen. Fram och tillbaka. Var och varannan meter ligger de döda, överkörda, platta och torra. Undrar hur många hundra år av förgörande bildäck arten skulle behöva innan den lär sig att ge fan i vägbanan och istället krypa under. De är duktiga på att gräva gångar på andra ställen. Barnens testar deras förmåga genom att lägga en pajsare i en låda med trädgårdsgödsel och den grävde ner sig direkt. Den får namnet Bebbe och släpps ut i det fria efter ett dygns fängelsevistelse. "Bra", säger jag när ungarna släpper ner den på gräsmattan. "Där trivs den bättre". Att sonen lite tidigare råkat tappa en av Bebbes kompisar en myrstack snackar vi inte så mycket om.

Jag hade köpt en kamera i butiken där allt kostade 99 cent

Vid stranden, den lilla insjön, börjar jag tänka på Santa Monica Beach. Det finns inga likheter utöver sand och vatten. Jag vet inte varför det blir så men det har hänt förr. Att jag när jag ligger på den gräsbevuxna sandstranden vid den lilla sjön i Sörmland förpassas till någon av de där få dagarna i början av seklet när jag och Stoffe satt på den betydligt längre, bredare och sandigare Santa Monica Beach. Han rökte gula Camel antar jag. Om Tom var med rökte han vit Marlboro. Jag rökte inte alls. Badade gjorde ingen av oss. Vi mest satt och småpratade minns jag det som. Vi bar på en känsla av att den resa vi påbörjat inte skulle sluta som vi först tänkt. Fast just det pratade vi inte så mycket om. Men vi såg till att hjälpa ödet på vägen genom att sitta där på stranden istället för att söka jobb och repa. 

Stranden var mäktig. 

Solen sken. 

 Bussresan dit var lång. Inga andra åkte frivilligt buss. Surfare minns jag inga, däremot stora sällskap med latinamerikaner där alla män bar fladdriga shorts med vita fotbollsstrumpor till. Sådana där tjocka och långa som går upp till knät. Måste vart en grej just då. 

 Jag hittade en bild från ett av de tillfällen vi hängde där på stranden. Jag hade köpt en röd plastkamera på butiken där allt kostade 99 cent. Eller så var det filmrullen. Kameran var skräp i vilket fall som helst. Jag kom hem med 36 fotografier varav de flesta bara visade mörkt grynigt skimmer. Men en bild från stranden finns. Det måste ha varit Tom som tog den. För Ricardo var aldrig med. Och jag och Stoffe halvligger bredvid varandra. Det är en bra bild i all sin enkelhet. Instagram-filtrad långt innan appen fanns på grund av den dåliga kameran och det speciella ljuset. Jag har halvlångt hår och kisar. Stoffe är rakad och har skägg och keps. Han tittar mot fjärran. Tom som måste hållit i kameran är garanterar klädd i mörka chinos och vit t-shirt med upprullad ärm. Keps bakochfram. 

 Det var längesedan tänker jag och rycks tillbaka till nu när något av barnen frågar något. Vi äter kex barnen och jag. Två av oss badar. Det finns inga andra på den lilla stranden i Sörmland idag. Sedan tar vi cyklarna och rullar hemåt.